Rika trivs numera väldigt och innerligt bra på sin arbetsprövningsplats.
Den första tiden när hon iklädd arbetskläder vandrade över gården mot verkstads-byggnaden kände hon sig som någon sorts intern. Och när alla verkstadsmänniskor gick i osamlad tropp efter fikarasten brukade hon tänka:
Här går jag över rastgården i min fång-uniform.
Hon såg det liksom från utsidan och det fick henne att fnissa på insidan.
En gång tänkte hon:
Undra hur man skulle kunna prisonbreaka sig ut härifrån?
Åt den tanken fnissade hon sedan så glatt på insidan att det nästan rann över och kom ut. Men hon lyckades hålla munterheten stången och stal sig bara till att gymnastisera ansiktets skrattmuskler något litet.

Vad som gjort att Rika har kommit att trivas så utmärkt bland gubbarna är att de alla är ett kapitel för sig; de allra flesta är litet udda existenser. Hon känner sig helt enkelt hemma bland uddisarna.
De första veckorna förhöll hon sig avvaktande, för även om någon gubbe i hennes närhet föreföll utgöra en udda existens kunde han ju vara helt vanlig och högeligen känslig för den sortens utfall och ryck som gör Rikas personlighet så rik.

Tyvärr kan inte Rika stanna på verkstaden hur länge som helst. Plikten kallar. Det vill säga det "riktiga" arbetslivet kallar. Hon har varit i möte med sina två handläggare, en på Af och en från Försäkringskassan, och de ivrar för att hon skall komma till en "riktig" arbetsplats.
Rika själv ivrar inte för någonting speciellt annat än att lära sig så mycket som möjligt om att renovera möbler. Dessutom vill hon gärna lära sig att koppla på när hon kliver in genom dörren till omklädningsrummet och koppla av när hon lämnar verkstaden.
Detta med att kunna koppla av och på, alltefter situation, tycks Rika vara en svår konst. Och det gäller allt och överallt. Hon har liksom inte fått kopplingschemat klart för sig. Det inträffar hela tiden problem med hennes reläer.
Ibland är hon till exempel glittrande glad; pratar nästan oavbrutet med något samtalsoffer och levererar ideliga humoristiska associationer. Nästa gång hon träffar på samma person kan hon känna sig tvingad till tystnad och kan då riktigt känna hur hon sänder ut kylslagna signaler.
Det är mycket i det sociala samspelet som övergår Rikas fattningsförmåga. Till exempel har hon svårt att få grepp om detta med leenden. När skall man le och när är ett leende är mindre bra? Vidare är hon ibland så översvallande pratsam och skrattsam, medan hon andra gånger är undersvallande.
Rika har alltså förutom problem med reläerna, även problem med svallet.