Det bor en man på ett tak. Hans ögonbryn är stora och buskiga, de står åt alla möjliga håll. De gör så att han ser lite ut som en uggla. Ibland till och med låter han som en. Kanske har det blivit hans nya roll? Att göra vad som förväntas av honom. De tycker att han är lik ett djur: han börjar bete sig som ett djur. Mannen på taket har inte mycket sällskap. Kanske är det just det att han aldrig talar med människor, som har gjort att han har börjat hoa, istället för att använda riktiga ord. Hans vardag består mest av samtal med duvor. Men han tycker om det, det blir sällan bråk om saker och ting. Det är alldeles tyst på taket. Det hörs motorljud avlägset, de är långt borta. Duvorna promenerar fram och tillbaka. Mannen på taket bara ler och sätter sig ner för att lapa sol. ”Bättre än så här kan man inte ha det”, hoar han utan att någon människa någonsin kommer att förstå.