"I never, ever ment to hurt you, I only did what I had to"
Jag vet att jag inte var bra för dig, min insida är alldeles för söndrig. Du förtjänar någon som är hel.
Jag har inte gråtit på länge, jag är urholkad, tom. Trummorna i Chapter Four sänder rysningar längs min ryggrad och jag känner rökdoft. Det är någon som eldar gräs och grenar.
Jag tar ett djupt andetag och kan nästan känna din doft. Jag vet att jag kommer ångra mitt beslut senare i livet, men just nu känns det rätt. Och du sa alltid "Följ ditt hjärta". Fast då visste du väl inte att det mitt hjärta ville var att lämna dig.
Jag tänker på när jag gick i ettan. Så okomplicerat allting var då. Jag lärde mig att stava, något jag inte kunde trots att jag redan kunde läsa lika bra som min bror som gick på högstadiet. När man gick i ettan så hade man inga hemligheter, då hade man aldrig några stora bekymmer.
"Tonåren kommer att vara den lättaste tiden i ditt liv" Sa min moster och klappade mig på huvudet.
"Fuck you, har du inte lärt dig att man inte får ljuga" Skulle jag ha svarat. Men då visste jag inte bättre. Då trodde jag på henne. Lättaste perioden va? Så ätstörningar, panikångest, kärleksbekymmer och psykologbesök är lätt? Shit, om vuxenlivet är svårare än tonåren så ska jag aldrig växa upp!