Efter en uppväxt under min fars despotiska och oömma ledning, var jag spänt nervös inför mötet med min blivande svärfar.
Det hade jag inte behövt vara.

Min grekiske svärfar var en man med ett gott hjärta, även om han i sin framtoning inte alltid lät visa det.
Man fick gräva djupare, känna renare, låta sig dras med starkare.
Han var den far jag aldrig haft.
Allt av det bästa bjöd han och tog mig med på små resor där vi var de enda passagerarna i hans pickup. Fordonet framfördes på ett något vilt och otämjt sätt, men jag njöt och fick tillfälle till möten med många intressanta människor. Och inte minst fick jag uppleva olika sidor hos det grekiska folket.

Svärfar var inte någon bildad man, men han hade bildat sig många uppfattningar genom åren. Och framförallt hade han trotsat motgångarnas försök till att göra honom hård och desillusionerad.
Hur han var i slutet av sitt liv, vet jag mycket litet om. Jag vet inte hur han mötte de oerhörda plågor cancern vållade honom, men jag tror han blev arg. Arg på livet, arg på det sätt varmed sjukdomen fjättrade honom. Han som alltid satt sin frihet så högt.

Den sista gång jag såg svärfar, var han inte längre min svärfar. Hans äldste son, den man jag skilt mig från, skulle inom kort gifta om sig.
För mig var han ändå på många sätt fortfarande min, en far jag fått genom lyckliga omständigheter och en väldig tur.
Efter att ha kört mig och min äldste son till flygplatsen tog han adjö.
Ett känslosamt avsked. Han slöt mig hårt i sin famn, släppte mig, strök sig med handen över ögonen och vände sig hastigt bort.
Jag såg efter honom och åsynen av hans nedböjda huvud skar ett hål i mig. Ett hål ingenting någonsin kommer att kunna fylla.
Kanske jag koncentrerade mig extra mycket för att memorera bilden av hur han lämnade platsen där jag stod. Bilden lever starkt ännu idag. Den är smärtsam. Bilden av en man vars ryggtavla fick mig att känna det som om det var jag som vänt honom ryggen. Vänt ryggen till alla hans drömmar, förhoppningar och planer för mig i Grekland.

Mitt första möte med svärfar är ett av mina allra vackraste minnen.
Han hade tagit en paus från affärerna och skyndat hem för att se mig. Jag och min fästman vilade ut efter den långa resan med bil. Svärfar ropade på sonen och efter att ha hälsat på honom ville han hälsa på mig.
Jag var litet blyg och sneglade försiktigt ut genom sovrumsdörren. Där utanför satt han, vid bordet med en kopp kaffe framför sig.
När han fick se mig for han upp, bredde ut armarna och utropade förtjust mitt namn. Jag tog de få stegen som skilde oss åt och tumlade rakt in i hans famn, något häpen, men lycklig över detta översvallande mottagande.
Det var kärlek vid första ögonkastet.

Om jag skulle önska mina döttrar en svärfar, skulle jag önska att de får en som den jag lärde känna. Han var fenomenal.