Tunga blickar i marken, mörka skuggor passerar i periferin.
Misslyckandet länkat fast runt min beniga kropp, tynger mina steg hem. Nätterna har blivit längre sedan mörkret flyttat in. Sorgen håller mig sällskap på sängkanten. Håller sin hand över mitt hjärta. Jag vill att du försvinner, men är rädd att du tar mina minnen med dig. Jag ser på klockan. Visaren går med bestämda slag framåt, orädd för vad som väntar vid nästa slag. Tiden tickar högt, påminner varje sekund om sin odödlighet, och min dödlighet. Jag kan aldrig läka. Jag kan aldrig finna tröst. Inte så länge jag kämpar mot en evighet..