Den ligger mjukt i själars dvala tunga

när känslor blommar hjärtan öppnar dörr

Kärleken lämnar värmen liksom förr

och solen skiner genom hjärtan unga.

Nu händer varsamt ömsint smeker sir

hon skrattar varpå herren fluktar tunga

han älskar andas nu med samma lunga

och ömma orden han kring henne strör.

Nu nynnas sånger ifrån himmels höjd

med tankar ljuva vill vi gången sanda

och gräset giver sängen sin till fröjd.

En längtan funnit känslans plats att landa

av känslans under båda bliver böjd

och lönen, känslan känd i samma anda.

(c) tk.