Mina händer blir ofta kalla. Svinkalla faktiskt, fötterna med. Så kryper jag ner under täcket och försöker att inte köldchocka elementet som redan sover bredvid. Han grymtar lite, ostbågeböjer sig mot mig och får tag i min isbit till hand. Drar den nära sig och lägger den på sitt inbyggda element. Jag tinar. I bröstet smälter hjärtat till en oformlig mjuk och härlig form.

Det starka, korrekt ergonomiskt utformade hjärtat som kunde klara sig själv har insett storheten i elementet bredvid. Utan elementet är hjärtat bara halvt, ett sådant där halvhjärta som hänger i halsband och blir ett helt när man sätter ihop två. Fast mitt hjärta blir en varm, suddig klump som geggar ihop sig med elementets hjärta. Så ligger vi där och jag är inte längre kall.
Jag är.