Andas. Ta ett djupt andetag. Det blir bra. Blir bra? Det är bra. Allt är lugnt. Det är över det är gjort. Inte längre behöver du bry dig. Aldrig mer behöver du oroa dig. Problemet är borta. Håll dig borta från platsen. Gå inte dit om du inte måste.
Behåll den. Göm den hemma under sängen. Nej, föresten, under den där lösa brädbiten under mattan i hallen. Där kommer de aldrig hitta nyckeln. Nyckeln till lösningarna. Lösningarna på alla problem. Dina problem. Mina problem.
Tankarna susar genom mitt huvud och jag vet inte riktigt vad jag gjort. Jag vet men jag kan inte begripa. Men det känns så rätt. Ändå gråter jag. Måste bara, sluta tänka. Hon förtjänade det. Jag kramar nyckeln i handen och fäller en sista tår. Stirrar stumt ner i marken och tycker mig kunna se rök komma ur mynningen på nyckeln. Löjligt. Det var minst en timme sedan nu.
Jag stoppar undan nyckeln innanför rocken och ser mig omkring i den lilla skog jag hamnat. Sakta minns jag hur jag tog mig hit, springandes, hes, läckandes. Jag minns hur jag föll på knä framför nyckeln jag slängt in i skogen. Jag minns hur jag svor till mig själv att lämna in den, anmäla mig själv och erkänna det jag gjort.
Minnet kommer troligen alltid att plåga mig, det vet jag redan nu. Det skär i mig när jag vänder mig bort från den plats där jag just tagit mitt livs största beslut. Leva. Sakta bär mina vingliga ben mig över stenar och in mellan träden. Någonstans här finns en stig, bara att fortsätta gå.
Vad skulle hända när de hittade henne? Skulle de kunna lista ut att det var jag? Även om jag var den som älskade henne, den som beskyddade henne? Hur fan skulle de kunna bevisa något?
Leendet gör en mer praktfull entré i mitt ansikte. Aldrig mer. Det är äntligen över. Bara att hålla sig borta från dem. De kommer i och för sig ringa till mig, imorgon. Om inte tidigare, berätta för mig om henne. Berätta för mig det jag redan vet.
Jag rotar i min ficka efter mina nycklar som leder till dörren. Pulsen höjs mer och mer för varje ficka jag letat igenom. Tänk om jag tappat dem? Eller vänta, tänk om jag tappat dem där! Känslan av panik blir allt för påtaglig och jag rotar snabbt igenom de resterande fickorna. Nej, jag kan inte ha tappat dem jag hade ju dem i jackan. Juste, den ända fickan jag inte ville leta i. Försiktigt sticker jag ner handen i fickan, varje gång jag rör den, isar det genom hela kroppen. Där! Jag drar upp nycklarna snabbt. Försöker dölja den kyla jag känner inom mig. Låtsas som om nyckeln inte fanns.
Väl inne tar jag och lyfter bort byrån som står ovan på mattan så den inte går att flytta på. Jag ser de lerfläckar som blir runt om i rummet där jag gått. Borde kanske ha tagit av mig skorna. Nej, det kan vänta, detta måste göras nu innan det blir försent. Jag hämtar en hammare och spik i verktygslådan som står på hatthyllan. Ironiskt att jag skulle laga det där jäkla golvet nu. Jag lyfter bort brädan för att lätt kunna hitta ett bra ställe att gömma nyckeln på. Jag hittar en perfekt plats, precis vid dörren till köket, en meter innan tröskeln skulle bli perfekt.
Jag reser mig upp och hör hur det plingar på dörren. Slänger ett snabbt öga dit och ser genom rutan i dörren att det står en man med allvarlig min precis utanför. Han gör en hälsningsgest. Fan. Nyckeln ligger på byrån. Två eller tre meter härifrån, han har sett mig, jag kan inte fixa det nu. Fan. Jag ler, öppnar dörren och ler ännu mer.
Skogen igen. Här står jag med nyckeln i handen reflekterar över vad som hänt. Reflekterar och minns de senaste dagarna av ett helvete, tårar, lögner och plågsamma drömmar. Handen darrade när jag tänkte på det jag gjort. Allt hon hade gjort var att stå för det hon verkligen ville. Den som egentligen borde ha fått nyckeln i handen borde varit hon. Kanske hade tanken flugit genom hennes huvud kanske hade hon funderat på att befria världen hon också. Jag är inte svag. Jag är bara inte övermänsklig. Att tro att detta var en lösning var bara fel. Det hade varit fel från början till slut. Aldrig förr hade jag känt så som jag gjorde nu. Aldrig förr hade jag ryggat tillbaka varje gång jag hörde mitt namn, varje gång jag såg min spegelbild.
Jag hörde hur de närmade sig, jag hade en lösning kvar, resten hade gått åt för att försvara mig, mot de som inte förstår. De som inte förstår hur mycket jag egentligen lider. Jag ser i ögonvrån hur de närmar sig, med sina egna nycklar, sina egna sätt att lösa problemet. De sa åt mig att släppa nyckeln. Att allt blir bra, allt är lugnt nu. Bara släpp taget och backa.
Tankarna är svåra att tänka, världen snurrar runt mig. Kanske är detta inte ens på riktigt? Jag kramar åt nyckeln. Plötsligt raspar det till. Nyckeln faller ner på en sten, landar på marken. Marken till denna miserabla värld. Denna plågsamma värld av svek och kaos. Jag blundar och ser kaoset framför mig, från sista nappen till sista skottet. Jag ser hennes ansikte, hon vänder sig bort. Tårar rinner ner för mina kinder, jag kunde hindrat detta. Jag känner en distant smärta. Smärtan på mig kan inte mätas med den smärta jag haft inom mig. Jag trodde verkligen inte det skulle vara såhär. Detta kan inte vara verkligt. Snälla säg mig är detta bara en dröm, eller är det en illusion? Le mot mig, bara en gång till.