Regn, regn, vattenpöl, vattenpöl. Varför? Hur? Vad? Bra fråga... Står med foten i en stor vattenpöl och hjälper till att göra den större. Jag kan inte se något annat än färger som skakar, knappt det med tanke på ljuset. Reflekterar ändå mitt sinne rätt bra. Är helt lugn i andningen ändå rinner ögonen som fan. Har en storm i huvudet och kan bara tänka på dig. Har en fot i en vattenpöl och är ändå rädd för att bli blöt.
Vem är du? Som vågar se mig? Som försöker lära mig hur jag ska bete mig?
Jag hatar mig själv för den dagen solen gick upp och jag hade ögonen stängda.
Livet är hårt, säger dom. Just nu är det bara blött, överallt.

Sakta minns jag hur det varit en gång. Hur folk sagt ”Fy Fan, han är en modig jävel.” Hör det än idag, folk som inte förstår att jag inte vågar nånting. Jag är inte modig, jag kan bara inte säga nej, jag kan bara inte se på. Är det för mig själv så vågar jag ingenting.
Du sa ”Det är inte bra att bli utnyttjad” men så länge jag blir glad, om än för en sekund är det fan värt det.
Jag tar foten ur vattenpölen, det är inte värt det. Tårarna jag låtit flöda är inte värt det. En dag kommer du se, att du inte är värd det.
Jag hatar dig, hatar hur du ser på mig, hatar hur du påstår att du bryr dig, hatar hur jag älskar dig.
Tankarna ekar i mitt huvud medan jag vandrar mellan vattenpölarna och försöker le. Jag slipper dig. Jag slipper ditt äckliga leende som får min hjärna att koka. Jag slipper dig. Det som hände var bara en dröm, kommer aldrig att vara mer än så.
Ibland gillar jag att drömma, de andra dagarna vågar jag inte blunda.

Sa jag varför? Jo, Om mitt liv är mitt liv, är mina känslor mina känslor, mina tankar mina tankar, mitt hat mitt hat. Eller, så är jag bara knäpp av alla tankar som jag försöker dränka med minnet av dig.

Bussen rullar in, klockan är snart tolv. Natten må vara ung men jag är redan trött på allt mörker. Ser inget för allt mörker i hatets spiral. Tänk om jag bara ljuger, att det är jag som är lögnernas arkitekt?
Tar upp mobilen. Skickar iväg ett ”Tack.”, vet inte varför. Kanske för att du drar ner mig på marken. Kanske för att jag vill låtsas som att jag inte mår dåligt, att ditt sällskap varit ovärderligt. Vem försöker jag lura?

Ett sms? Vem? Du?
”Varför?”
Jag vet fan inte varför! Mitt liv är en pissoar som till och med dvärgar kan pissa i. Jag skiter snart i att städa undan den skit alla slänger på mig. VARFÖR SLÄNGER DU INTE SKIT PÅ MIG!? Jag vill inte att du bryr dig ditt jävla as. Jag vill att du säger ”tack”, sitter tyst och ser fucking glad ut. För mitt jävla problem är att du äter upp mig med de tankar du planterat. De ord du säger. Hur jävla lite du verkar mena det.
Jag hatar världen och hur den fungerar
Jag hatar människor och hur dom funderar
Jag hatar känslor och vad dom förmedlar
Jag hatar tankar och hur dom parasiterar
Snälla parasit... Sluta. Skickar iväg ett svar, ”Allt.”
”Se han där, han är fanemig den modigaste personen jag någonsin sett, han räddade en tant mot två rånare med kniv helt ensam!” Men se här då, den fegaste personen som någonsin vandrat ensam.
Jag vågar inte blunda...
Orkar inte mer. Fan. Ge mig mer. Vill inte vara ensam. Hur ska jag kunna fråga hur du känner när jag inte ens vet hur jag känner? Hur ska jag våga blunda om jag inte vågar se? Kanske är det lika bra att bara chansa, vill du inte ha mig får jag bara döda dig... Nej mig... Nej... Mina känslor för dig.
”Jag är kär i dig, snälla hata mig så jag kan dö”