Mäktigt torna sig molnen,
mörka som blåa lotusblad,
men ödmjukt böjda
under vattnets börda.
De hälsa den milda vinden
och ströva över himlarna
med lättjefulla steg.
Smyckade av kärlekens
skimrande regnbåge
drra de med sin trolska tjuskraft
till sig ensamma flickors hjärtan
som lida för trolösa älskare.

Grönt som skärvor av jade
reser sig gräset på tå
sträcker sina blad
att fånga regnets droppar.
Muntra löv spricka ut
bland surr av sköra vingar.
Den goda jorden har höljt sig
i gönt, purpur och guld,
i skimrande juveler
som en kvinna med utsökt smak
i rofylld mognads behag.

I molninga nätters blinda mörker
söka sig längtande kvinnor äventyr.
trots forsande regn och åska
hasta de till sin mötesplats
medan skonsamma blixtar
leda dem på den mörka stigen.

Väckt av den stigande solens strålar
lyfter kvinnan sitt ansikte,
strålande som den vita lilja
när månens ljus dör bort.
Vems hjärta sväller ej av glädje
när han ser vårens leende vila
i de givmilda höfter kvinnorna bär?