hur kan du kalla vårat kaos,
patetiskt,
när du vet att det är jag
som sitter och läser av
dina hårda läppar?
och säg inte att
änglarna gråter
idag
för att dom imorgon
ska kunna resa sig upp och le,
det är idag,
änglarna
faller ner ifrån himlen
i ett oregelbundet,
bedövande skrik,
för att dom är trötta
på lögnerna
som ligger och sover i våra armar,
det är idag,
änglarna faller ner för att straffa våran
okunnighet
om livet.
men hur ska vi veta
om kunnighet eller inte,
när vi precis börjat leva?