alla buller och ljud,
försvinner i en förvriden min
bakom mina nattvana ögon,
för min rytmiska harmoni har slutat
pumpa runt i kroppen
och musiken som hördes förr i tiden,
stämmer inte längre mina
ostämda strängar som
jag inte kan spela på,
för mina fingertoppar som jag kallar
onödiga,
är så väldigt klumpiga
att armarna gråter när
jag försöker göra något vettigt utav
min vision av regnbågar och enhörningar som inte stämmer in med omvärlden,
för att vara kreativ med en rosett på huvudet,
är inte lika uppskattad som en ring utav diamanter,
och jag tänker på hur underbart min sommarregn skulle vara
om det endast var uppbyggt på ren lycka,
men än en gång,
flyr jag i besvikenhet mot tryggheten som jag kallar mitt tomrum,
där buller och ljud
inte hörs längre,
och då kan jag inte heller höra
mina klumpiga fingrar som försöker
göra underbar musik
med hjälp utav mina ostämda strängar.