Vinden leker i de gulbruna trädkronorna och framhäver ett visslande ljud. Ett ljud som påminner henne om sin barndom. Vackra minnen som ligger begravda och som är allt för långt borta.

Men vad är hennes namn? För att göra det hela klart så skall jag presentera henne. Lisa. En flicka med blont axellångt hår. Hon ser hela sin omgivning med ett par stora, gröna ögon och hon rör sig med långa ben som bär upp hennes välformade kropp. Hon är med andra ord en flicka som får uppmärksamhet dragen till sig, vare sig hon vill det eller ej.

Hon andas in den fräscha luften. Låter dess kalla atmosfär rulla i lungorna innan hon sedan andas ut den. Hela hennes kropp fylls av liv och lycka för varje andetag hon tar.

Hennes kinder är rosenröda. Färgen tycks locka fram ännu mer skönhet i henne och när hon nu möter ett bekant ansikte så ler hon till hälsning. Den bekante fylls av en glädje som var länge sedan han kände. Leendet flickan gav honom var brett och gjorde henne, om det nu var möjligt, ännu vackrare.

Lisa då, en flicka som tar en promenad. Hon är utan tankar, och har inget som helst mål, men hon har charm och hon har glädje av sin vandring. Den gör henne frisk och stark. Speciellt efter den långa vintern. En vinter som nu, tack och lov, ligger bakom henne. En vinter fylld av sorg, kyla och fördärv. En vinter som kunde ha blivit hennes sista. Men nu, nu ligger solen framme. Den värmer hennes ansikte samtidigt som vinden för med sig en frisk bris. All problem är glömda. All problem ligger bakom henne. Ett nytt år väntar, en ny sommar och förhoppningsvis förbättring. Något som kan väga upp den hemska vintern.

Ju längre hon går ju längre ifrån kommer hon. En vacker flicka utan mål. Men finns det något mer, något bakom denna vackra nästan gudomliga fasad? För hon är verkligen mycket vacker, men hon är inte dum. Hennes utseende må tala om en dum blondin, men ser man in i hennes ögon så blottas en skör och intelligent flicka. En flicka som sätter allt utom sig själv i första hand. En flicka som älskar människan, men som avskyr den minst lika mycket. Vad kan det kallas, en dubbel moralisk misantrop? Nej skit samma, nu har vi lämnat henne för länge.

Hon går sakta ner för en backe fylld av våta kvistar och fuktig jord. Vintern har checkat ut och våren har checkat in. Våren, årets morgon och samtidigt förmiddag, den årstid som sakta men säkert för sommaren närmare. Sommaren som sköljer bort alla fel och problem, sommaren som endast lämnar plats för vackra ting. Sommaren som kanske för med sig det hon söker.

Hon fortsätter med raska steg. Vinden omfamnar henne där hon går och smeker hennes kind. Kanske har hon en destination ändå, för sådana raska steg ser man sällan på någon som bara strövar, någon som bara är.
Hennes leende har inte lämnat läpparna, hennes ögon har inte förlorat sin vackra glans och hon fortsätter gå.

Vinden leker i de gulbruna trädkronorna och framhäver ett visslande ljud. Ett ljud som påminner henne om sin barndom. Vackra minnen som ligger begravda och som är allt för långt borta.

///Linus Åberg
29/3 – 2010