-Men tänk om jag inte vill då.
Mannen svävade med blicken genom rummet innan han lät den landa på henne igen.
-Du har inget val, du har ingen makt, eller talan i denna frågan.
-Du kan ju inte mena allvar. Hur skall vi klara av det?
Hon funderade på hans fråga lite och roades av den. Han visste ingenting.
-Jag tror faktiskt jag kan lösa det.
Hon tog en paus för att andas och fortsatte.
-Med eller utan din hjälp.

Han visste om att han kunde ge sig av när han ville. Han skulle bara kunna ta rocken och gå ut genom dörren. Hon skulle aldrig leta efter honom, hon skulle aldrig känna något behov. Hon mindes att hon för inte så länge sedan fick frågan om hur det var mellan dem. Hon hade svarat att ja det var väl varken bra eller dåligt om hon skulle vara ärlig. Hon sade att hennes liv var ett monotont lok som gick från station till station längst med samma runda varje, jävla dag. Men hon älskade honom.

-Hallå, är du kvar där inne?
Mannen gick fram och knackade retfullt på hennes panna. Hon kände att det fanns något kärleksfullt i hans beröring. Något som fick det att bubbla i hennes innersta.
-Jo, jag är vaken. Tänkte bara lite.
Han satte sig ner och lade armen om henne. Hon placerade sitt huvud precis under hans haka där det som vanligt passade perfekt. Hon började snyfta.
-Förlåt, det var inte mening att göra dig ledsen.
Han klappade försiktigt hennes hjässa några gånger innan han tog tag i hennes huvud på vardera sida och förde upp det mot sitt ansikte.
-Kan du förlåta mig? Det var verkligen inte meningen att såra dig. Och självklart är det du som bestämmer i denna frågan och inte jag. Men jag ställer upp. Jag älskar dig.
Han kysste henne försiktigt. Hon log mot honom.
-Jag älskar dig också.

/// Linus Åberg

24/6 - 2010