Jag börjar undra om det bara var ord som uttalades för att lugna mig och för att tala om för mig att jag var dum i huvudet på riktigt. Att saker och ting var i sin ordning, och att jag. Den lyckosökande varelsen, den omisskännlige visionären och den störde poeten (jag är inget av detta egentligen, jag är bara en illusion av mitt verkliga jag) bara inbillade mig alltsammans. Inbillade mig bara för att väga upp det stigande tidvattnet. Tidvattnet som sakta men säkert gled närmare mina nakna fötter och som inom en inte alltför lång tid skulle dränka mig och ta ifrån mig allt jag aldrig haft. Allt som jag inte har upplevt och intala mig att jag inte är den där personen. Den där...

Ord kastas på mig, folk kräks på mig och jag luktar galla. Jag saknar den där närheten som ni har. Jag ser er på stan när ni går tätt intill varandra med era händer sammanflätade och jag ser kraftfältet som sluter in er båda. Jag ser hur ni är sammanlänkade i varandra och det gör mig illamående. Jag har upplevt allt detta, jag vet vad som kommer efter det fina, jag vet vad som sker när den där närheten ni känner går över till rent hat. Hat över att ni är så fästa vid varandra. Men vad vet jag? Jag är ju trots allt bara en illusion av mig själv.

Jag såg en gång en man dricka etanol. Han drack det som om det vore vatten och hans ögon var purpurröda. Hans läppar flagnade och fragmenten blåstes bort av vinden för att lösas upp av intet. Jag såg att han var på väg att tyna bort. Tyna bort från våran värld. Jag hade undrat om han drack vätskan för att han hade förstått vår världs fördärv eller om han gjorde det av någon annan anledning. Jag var rätt djup redan då skall ni veta mina vänner. Jag kunde redan då se in i alla människors själar. Alla utom en.

Jag sitter på en stol nu. En röd stol som färgats av åren. Jag är inne på mitt rum, mitt rum, bara mitt. En gång var det vårat men du lämnade mig. Lämnade mig att ruttna bort. Lämnade mig i min egen skit och urin. Du vet, jag har inte lämnat rummet sedan du försvann. Och om vi nu skall vara ärliga så har ju inte du heller gjort det, eller hur?

Jag skriver under ljuset av en gammal lampa, även den färgad av tiden som förflutit. Jag skriver med min vänstra hand, den högra finns inte längre. Intill detta pappret jag skriver på ligger det en pistol. En revolver som är laddat med enbart ett skott. Ett skott som pryds av två bokstäver. Initialerna som tillhör den själ jag aldrig såg in i. Den själ jag alltid älskat, den själ jag faktiskt, tro det eller ej, älskade så mycket att jag bestämde mig för att behålla den. Jag skall sluta skriva nu. Jag hade tänkt se om jag kan vinna på lotto ikväll.

Visionären

P.S
Glömde jag säga att detta är skrivet med blod? Jodå, det är en blandning av två förenade själar. Hoppas det smakar doktorn.
D.S



/// Linus Åberg

15/5 - 10