Sedan urminnes tider har gåtan legat olöst på de anskrämligaste ställen av dem alla. Av alla de söner till de fäder, vars förfäder sökte svar har alla förgäves fötts till denna värld. Ty, ingen av dessa och ingen bortom de alla tiotusentals kungariken i denna vintergata, har någonsin närmat sig ett svar på denna gåta. Blott en dag, en vind svepte över landskapet, en sol förvånade och förde samman folket. Regnet föll och grönska och grödor gynnade människors brist på hunger. Och ingen behövde från och med denna timma knappt arbeta, ty växtriket blomstrade likt man idag kan jämställa med att det skulle växa tusenlappar vart hän man än vände sig. En absurd tanke, förvisso. Förvisso inte otänkbar, schhh… Bara lyssna.

En dag, i en grotta, föddes en tanke i en av grottfolkets hjärnor och frågor som krävde svar stod nu inristade på en av grottans väggar:

”Då en elektron hoppar från ett yttre skal till ett inre bildas en reaktion. (Detta brukar man kalla för en exoterm reaktion, d.v.s. att elektronen i sin tur avger energi?) (Motsatsen till en exoterm reaktion är en endoterm reaktion?) (Vilket alltså innebär att en process måste ske för att möjliggöra en exoterm reaktion?). Om alla dessa påståenden är sanna och man tillämpar dessa ”lagar” i ett subatomärt perspektiv är min fråga; hur kan den endoterma reaktionen möjliggöras och vad är det för process som sker? Sker denna reaktion just exakt på grund av avsaknaden av något? Är det här man börjar tveka? Eller kanske snarare, tro…”

Folket i grottan stirrade sig blinda på inristningen. Ingen förstod någonting, inte ens han som skrivit det. Ingen förstår detta än, men somliga tror och andra inte.