Två själar av mänsklig karaktär har nyss kommit fram
till att de delar, många intressen med varann.
De småskrattar och ler
Kanske är det en indikation, på att något sker.
Definitivt finns där något för blotta ögat att skåda
absolut, det fanns ju en dialog, en veranda
en naturlig anledning, till att de satt där de satt, denna sena natt.
Här fanns väl aldrig något, för misstänksamheten att skåda?
Men jag undrar än idag om där inte fanns en slags klåda.
Klådan A känner, när B är stum.
Klådan B känner av, då A verkar dum
Klådan de båda känner av, på grund av sitsen och situationen,
påminner om skräcken, i den som står, vid inkvisitionen.

Klådan vilar lika tryggt och säkert, som uppenbarligen och garanterat, som det vore att ta, noll och noll, multiplicerat