Jag vandrar på vägen, utan något mål.
Tiden flyger förbi mig med vinden.
Jag vänder mig om, och sakta sätter jag mig ner på den grusiga marken.
Där ligger det, landskapet i all sin skönhet,
lika storslaget som himmelen själv.
Löven berikade på den somriga gröna färgen,
träden lika starka som vänskapens band.
Himmelen är alldeles klarblå, med en sol som skiner lik guds leende.
Men, nu känner jag paniken.
En panik som växer inom mig,
när jag inser att detta ögonblick blir endast ännu ett minne.
En skönhet av naturen i sin storhet,
blott en minut finns den här av mitt korta liv.
Ensam är jag bara en, och när min tid är slut
så kommer dessa gröna ängar fortsätta att leva och gro.
Jag knyter min hand och försöker fånga sanden som rinner ur den.
Likt ett timglas faller de små kornen ner mot marken.
Alldeles för fort, men det hindrar inte tiden från att rinna iväg.
När jag ser upp mot solen, faller mina ögonlock slutet ihop.
Tårarna rinner i takt med sanden. De droppar i ett mönster,
dessa salta tårar har ingen brådska med att finna marken.
Kanske tårarna har ett slut, de är inte lika många som sanden längs den oändliga vägen. Men de uppskattas med stor värdighet hos många andra.
Många personer har vandrat på denna väg,
från början till slut och aldrig kommit tillbaka.
För de som vandrade var denna väg bara en kort stund av deras liv,
så som jag är för vägen. Jag inser snart att den personen som vandrade var jag. När jag reste mig upp igen så förstod jag att det korta i mitt liv, är det som lever kvar längst. Kanske är kärleken likadan, den äkta kärleken är den kortaste, men ändå den som lever längst.
Du oändliga väg lik guds eget rike, andas, gro och lev för mig när mina sista tårar har fallit ner på din grusiga väg. Och förlåt för att jag inte såg din storhet, innan mitt eget hjärta slog för sista gången.