Tillsammans sitter vi i den lilla viken
Vattnet sipprar sakta mellan stenarna som håller havet borta
Lugnet driver vinden mot land som sveper med sig trädgrenarna
Dina ögon glittrar lik kristaller och dina läppar ler när du ser ut mot havet
Jag minns den lilla barkbåten som du byggde utav björkens bark
Jag minns hur du sträckte ut din hand och lät den flyta ut mot havet
Seglet tog sig blygt an vinden och satte kurs mot ett oändligt slut
Vi såg hur båten försvann i horisonten
och jag minns dina ord
"Den dagen vi åter ser båten, den dagen kommer vår vänskap att upphöra"

Åren gick, båten var ett minne blott
Liksom många andra stunder vi haft tillsammans
Du var min bästa vän, min själ och hela mitt liv
Jag kommer aldrig glömma den dagen då jag åter igen besökte den lilla viken
När jag satt där i solnedgången så kände jag hur något stötte emot mitt ben
Det var din lilla barkbåt som du en gång byggt
Jag visste att du var borta, att gud hade tagit tillbaka sin förlorade ängel
Men hur kunde vår vänskap någonsin upphöra?
då slog det mig
den dagen "vi" åter ser båten... Men nu stod jag där själv
Du var i himmelen, men vår vänskap var och kommer alltid vara för evigt

Sakta böjde jag mig ner, tog upp båten och ristade in:
må du vila i frid min bästa vän <3