Jag träffade så många trasiga, vilsna människor de där åren mellan tjugo och trettio. Så här i efterhand minns jag det som att alla hade slitna kläder, dålig hy och stripigt hår. De flesta hade vagt konstnärliga ambitioner. Ofta kompenserade de svagt själv-förtroende med allvarlig, självtillräcklig fasad men det fanns un-dantag. Några var begåvade. En del trixade sig faktiskt fram till en position i den samtida kultureliten - men de har fortfarande dålig hy. Andra bytte (som jag) stil och blev advokater, börsexperter eller ingenjörer. Inte heller Maria var trasig - hon var vild. Hon hoppade mellan män som var sins emellan mycket olika men alla extrema på något vis. En del var rika, andra ganska misslyckade; många var mycket attraktiva men en del rent motbjudande. Mia sökte helt enkelt något nytt varje gång. Hennes förhållanden förde henne ofta utomlands så det kunde gå år mellan gångerna vi sågs. Av någon anledning gillade hon mig. Jag var naturligtvis inte den typ av man hon blev tillsammans med men jag tror hon behövde en fast punkt. I synnerhet när något av hennes förhållanden slutat med katastrof, vilket regelbundet brukade hända. Vi samtalade länge när vi sågs och bytte brev när hon var utomlands. Hennes systrar var universitetsutbildade och ordentliga. Själv hade hon aldrig haft ro att gå i skolan men hennes mamma sa att hon var den mest begåvade. Kanske var det så. Hon klarade sig ur alla knipor med hjälp av kvicktänkthet och brist på respekt och hon var aldrig pank. Hon gjorde en massa saker som ingen trodde var möjligt. Såg halva världen, träffade berömda människor och skaffade jobb på ett galleri på Manhattan. Sen stadgade hon sig plötsligt. Gifte sig med en företagare i Hjo, flyttade till ett stort hus och fick i rask takt ett antal barn, jag tror fyra. Hon målar när hon får tid över, är ganska kort i telefon men verkar må bra. Hon var härlig, Maria, när hon var ung. Antagligen insåg hon att det inte skulle hålla i längden, att det gällde att inte bli den sista kvar på festen. Fast det finns ju andra sätt att landa i verkligheten än att flytta till villa i Hjo.