Jag sitter på ett tåg. Jag hade lika gärna kunnat lägga mig under det. Slutdestinationen på den här resan känns ändå som döden. Han kommer vänta på mig på tågstationen och han kommer le sitt inövade sorgsna leende, det där som skriker förlåt. Och mina händer kommer skaka när jag går fram till honom och han kommer ta min väska och bära den till bilen och vi kommer köra hem till honom i tystnad. Han kommer ta min hand och köra med endast en hand på ratten och han kommer nynna med i sångerna på radion. Och vi kommer gå upp för trappan och han kommer säga hur mycket han ångrar sig och vi kommer knulla och han kommer somna medan jag ligger vaken i timmar och undrar hur jag lyckades förlora mig själv i honom. Igen. Jag kommer undra varför jag köpte hans ord som bara är guldpläterad skit. Igen... Jag känner paniken växa i mig när en röst säger att vi snart är inne på centralen, jag försöker resa mig för att ta ner min väska från hyllan men mina ben lyder inte och jag vill bara kräkas. Gråten sitter på tvären i halsen och jag tänker att det är sjukt, det är så sjukt att jag tillåter mig själv att gå igenom det här. Att jag tillåter någon annan att trasa sönder mig gång på gång. Tåget saktar in och jag böjer mig framåt, sätter huvudet mellan benen för att undvika panik från att bryta sig ut. Jag andas djupa andetag men det känns som att jag tar in vatten. Surt, illaluktande, stillastående vatten som fyller mig, tar över mig. Dörrarna öppnas och det ringer i öronen. Jag vill inte vara här, jag kan inte åka hem, det känns som att jag ska dö. Tårarna kommer och jag tackar gud eller vem det än är som drar i trådarna för att jag är ensam. Känslan ebbar ut och när dörrarna stängs kan jag äntligen räta på mig och titta ut. Han står på perrongen och ser ut som ett frågetecken, han slår ut med händerna och jag vet att han undrar varför jag inte har gått av. Han gestikulerar till mig att jag ska komma ut men jag har bestämt mig. Jag tänker sitta kvar. Tåget börjar sakta rulla och jag känner att jag är färdig med den här delen av mitt liv. Jag vill skrika åt honom att han är skit, att han bara är en stor hög skit inkapslad i människoskinn men han hade inte hört mig ändå så jag sätter punkt för det här kapitlet genom att visa honom fingret. Han står bara och gapar och tomheten i hans ansikte får mig att le. Så jag ler mot honom med fingret tryckt mot rutan och jag tar inte ner det förrän jag är helt säker på att han inte ser mig längre. Döden väntade på mig på perrongen men jag lurade honom, jag lurade döden med fingret i vädret och ett leende på läpparna.

_________________________________________________