På en väg bland tusen människor jag går
Det syns så väl att ingen förstår
Att en blomma av en sort verkar vara fri
Men är det av samma skäl, att alla går förbi?

Kanske dem tror att jag är lycklig såhär
Att ensamheten är något som jag begär
Kanske att mitt yttre inte är något att ha
Eller att jag inte är som andra, så som jag borde va?

I denna värld vågar ingen vara unik
Här är varje blomma den andra lik
Niohundranittionio gråa blommor finns det här
Lever som personer, dem inte är

Dessa vackra färger i alla de slag
Kan ibland få mig att känna mig svag
Gråa människor får vad som helst tycka
För att vara unik, det är lycka!

På en väg bland tusen människor jag går
Det syns så väl att ingen förstår
Att jag hellre är ensam och fri
Än den gråa blomma som niohundranittionio
personer kommer att förbli!