Jag brukar alltid skriva som bäst när jag har kronofogden i hälarna. I morse stängdes gasen av, men telefonen tycks fortfarande fungera. Storebror ringde nämligen under förmiddagen för att önska glad påsk. Han var tydligen på väg till San Francisco igen. Den här gången skulle han till någon nationalpark för att se på snösmältningen och jaga grizzlybjörn med revolver. Vi pratade i två minuter och femtio sekunder, vilket är nytt rekord för i år.
Nu har jag endast fyra timmar och tjugo minuter kvar till deadline. Jag måste verkligen bli klar idag, för annars blir det inte många intjänade slantar den här månaden. Till en början lät det så exklusivt att få arbeta för ett resemagasin med internationell renommé fast senare kom det fram att jag var tvungen att göra en massa utlägg för resorna ur egen ficka. Förlaget ger mig endast ersättning i efterskott, ifall de väljer att ta in mina alster. Så jag har aldrig råd att resa någonstans. Jag har inte varit utomlands på fyra år, men å andra sidan har jag blivit väldigt vass på att ljuga. På kvällarna sitter jag på stan nattöppna kaféer och skryter för någon av mina tillfälliga dambekanta om alla äventyrliga expeditioner. Dessa skrönor bildar sedan underlag för mina uppskattade resereportage. Det känns tomt på något viss, men är antagligen roligare än att arbeta på ett kontor.
Den här gången har redaktören efterlyst en lite lättsammare text, ett kåseri om våren i Provence. I en svag stund råkade jag skryta för honom med och tala om Provence som ”mitt andra hem.” Sanningen är den att jag aldrig satt min fot i Frankrike och mina kunskaper om landet är begränsade till vad jag lyckades snabba upp från en linguaphone-kurs för en herrans massa år sedan. Le métro ferme – tunnelbanan är stängd, kan jag till exempel säga. Men när har man användning för det?
Tre timmar kvar till deadline. Jag tittar försiktigt på de fåtal rader som jag fått ner på pappret. ”Le métro ferme – tunnelbanan är stängd. De orden möts man ofta av här i Provence. Tågpersonalen tycks ständigt befinna sig i strejk, men det är något som den infödde provencalen mest rycker på axlarna åt. I den här ljuvliga landsänden tar man helst cykeln om man nödvändigtvis måste bege sig någonstans. C'est la vie utbrister provencalen och...”
Beep, beep. Ett sms från Gabriela González Ballesteros, en av mina borgenärer, får mig att tappa koncentrationen. Hon vill ha tillbaka sina pengar i kväll. Jag tittar i kakburken, men där är det tomt på sedlar. Om jag bara får klart den här texten nu under eftermiddagen kan jag åka förbi mamma för att äta middag och kanske låna en tusenlapp.
Jag tar några varv runt lägenheten. Går på toaletten, slår på kaffebryggaren men stänger av den igen. Av någon anledning börjar jag städa lite planlöst och hittar en gammal fransk film som jag slår på för att få inspiration. Filmen är fullständigt obegriplig men tycks handla om en stor familj som träffas varje tisdag för att äta middag och dricka vin i en praktfull trädgård. Ibland brister de ut i långdragna gräl eller kysser varandra passionerat. Dessemellan har familjemedlemmarna en tendens att sitta lite bortvända från kameran och diskutera människans fria vilja. Jag minns att jag fick den av en gammal flickvän som hade stora planer på att göra om mig.
”En av dessa härliga vårdagar då kollektivtrafiken stannat upp och till och med cykelkedjan bestämt sig för en vild strejk blev jag bjuden på spontan ostprovning hos mina kära grannar, den pensionerade akademiledamoten Auguste Cecile och hans fru Camille Cecile som dansar på baletten i Marseille.” En timme till deadline och kåseriet börjar faktiskt ta form.
Den franska filmen har dock urartat totalt. På TV-skärmen har det precis utbrutit ett storstilat matkrig och Grand-père är i full färd att kasta en lagrad camembert på sitt uppstudsiga barnbarn som uttryckt en avvikande åsikt angående skönhetens natur. Grand-père själv har fått en skål coq au vin över flinten och svär hysteriskt.
Efter det så skriver kåseriet sig själv. Jag byter endast ut de bråkande släktingarna mot ”grannparet” Cecile och sedan är det bara att trycka på send. Ännu en gång har jag räddat mig ifrån kronofogden.