Jag har varit i Bollnäs i knappt femton minuter när jag inser att de är ute efter mig. Visserligen är jag inte den skarpaste hjärnan i branschen, men när någon vill mörda mig brukar jag inse det ganska snabbt, så jag vet inte vad som gick fel i det här fallet. Hur som helst är det för sent att grunna på det nu och för att inte dra onödig uppmärksamhet till mig fortsätter jag att gå, som om ingenting hänt. Blicken är riktad rakt framåt och högerhanden håller ett stadigt grepp om portföljen. Bara för ett ögonblick sneglar jag bakåt och får då syn på mannen i sobelpälsen. Samme man som bytte tåg med mig i Gävle.

Sablar, tänker jag. Att jag inte kunde ha fattat tidigare. Då hade jag kanske hunnit larma byrån och...
"Ursäkta, herrn."
Någon knackar mig på ryggen. Jag vänder mig reflexmässigt om och tittar rakt in i Sobelpälsens rödsprängda ansikte.
"Ni glömde den här."
Han räcker över en tidning som jag låtit ligga kvar på tåget. De gör vanligtvis så bara för att markera att de har sett en. Jag fortsätter framåt och tänker att han antagligen hunnit larma sina kumpaner vid det här laget.

Och mycket riktigt. Redan vid kommunhuset stöter jag på ny patrull. Två finniga valpar som nyss fått på sig uniform gör sitt bästa för att stå och se viktiga ut. De hälsar mig på samma sätt som Sobelpälsen.
"Ursäkta, herrn. Skulle vi kunna få se på era dokument?"
"Mina dokument är helt i sin ordning. Inresetillståndet beviljades av Landshövding
redan i höstas. Men om ni vill försäkra er om att allt stämmer så."

Jag böjer mig ner och låtsas intressera mig för min portfölj. Det räcker för att en av valparna ska släppa på uppmärksamheten en sekund. Snabbt svingar jag portföljen mot käkbenet på den ene och innan hans kollega hinner komma till undsättning får han en välriktad spark i ljumsken. Jag är återigen på fri fot.

Det är uppenbart att slaget om Bollnäs är förlorat för min del. Nu handlar det bara om att ta sig härifrån med livet i behåll. En Volvo PV, som står parkerad utanför folkhögskolan, går lätt att tjuvkoppla och jag sätter fart i riktning mot Sandviken. Resan tar dock slut redan vid den första vägspärren. Sedan följer återigen samma idiotiska frågor om dokument och inresetillstånd. Föga förvånande är det något problem med mitt visum och jag kallas in på förhör på tullkontoret. Säga vad man vill om gränskontrollanter, men de har i alla fall talang för katt- och råttalek. Men portföljen är begravd på säker plats och jag tiger som muren. Även när stans starkaste kontorslampa riktas mot mitt ansikte.

Två timmar senare. De har tydligen bestämt sig för att jag är en nöt som ska knäckas till varje pris. Jag ligger bakbunden i en lastbil märkt med Bollnäs mejeri och ska tydligen föras till någon avskild plats. Femton minuter därefter befinner vi oss vid skidliften på Bollebergets topp. Den stängdes av när kriget kom, och det är nu länge sedan någon ägnade sig åt lättsam vintersport på den här platsen. Numera fyller den andra syften. Två gorillor sparkar på mig och slår med påkar tills vartenda ben i kroppen känns brutet. Då hör jag en av dem prata i en walkie-talkie.
"Ja, han är klar nu. Uppdraget är slutfört."
Han hinner inte säga ”Kom” innan en kula viner genom luften. Walkie-talkien faller till marken, fler kulor viner och snart ligger även den andra gorillan nermejad på marken.

En luggsliten samling män och kvinnor kommer ut från skogsbrynet. De ser inte ut att ha kunnat raka sig eller tvätta sig på flera veckor och ansiktena är ärrade men beslutsamma. I händerna bär de gamla jaktgevär och moraknivar. Längst bak står en ung pojke och håller i en hemslöjdad fana med en stiliserad trana. Det är partisanerna. De har naturligtvis hållit till här ute i skogarna ända sedan Bollnäs fall. Visserligen är inte de heller på min sida, men fiendens fiende är min vän. Och i en sådan här situation ör jag tacksam för all hjälp jag kan få.