Peter ser sig omkring och bestämmer sig för att göra en tidig sorti från kvällens mustaschfest. Männen i lägenheten har ironisk ansiktsbehåring och kvinnorna matchar sina cocktailklänningar med lösmustascher i varierande storlek. I en del av rummet har några börjat med en alternativ variant av ”sätt knorr på grisen.” Någon har hängt upp en stor plansch med Victoria Silvstedt på väggen och med bindel för ögonen försöker de placera en lösmustasch på rätt plats i hennes ansikte. Det spelas Burt Bacharach och skålas i champagne.
Innan han går säger han adjö till Josefin som tagit med honom på festen. Hon tjatar på honom att han ska stanna men i själva verket är hon nog rätt lättad över att han ger sig av. Det verkar som hon är där för att haffa en karl och i sådana fall är han mest i vägen. Hur som helst har de aldrig gjort någon succé i utelivet tillsammans. Faktum är att de numera har som roligast när de dricker te och hör på något mossigt radioprogram som Spanarna eller På minuten.
”Ok. Gå till vänster när du kommer ut så kommer du till tunnelbanan. Vi ses på museet imorgon!”
När han kommer ut från porten svänger han av åt höger. Han tycker fortfarande mycket om henne och vet att hon har många goda sidor, men han har aldrig litat på hennes lokalsinne. Snart är han framme vid tunnelbanan och där stöter han på ett gäng med mustasch som uppenbarligen är på väg till festen han lämnat. Gänget består av en ivrig och estetisk tjej, en självsäker och estetisk kille samt en till tjej som ser ut som en blandning av Maja Gräddnos och en isprinsessa. Han känner sig genast i underläge. Isprinsessan har en vit kappa med fluffig fuskpälskrage och det blonda håret är uppsatt i någon sorts alpfläta. I ett tafatt försök att närma sig henne börjar han prata hysteriskt. Först om festen, sedan om allt möjligt som dyker upp i huvudet. Till hans stora förvåning så hakar hon på. Det hela kan knappast beskrivas som ett sensuellt nattligt möte, men han blir ändå glad över responsen. Efter ett tag kommer det fram att hon tycker om hans jacka och funderar på att köpa en lika dan. Han frågar om hon vill prova hans, men hon avböjer. Har han varit för framfusig? Han börjar känna sig osäker och gänget ger sig av i riktning mot festen.
Hemma i lägenheten är det fuktigt som i en tropisk regnskog. Han hann inte torktumla innan han gav sig av så den blöta tvätten är utspridd och halvhjärtat upphängd lite här och var i rummet. Han beslutar sig för att smyga ner till till tvättstugan och hänga upp alltihop i torkskåpet. Medan han hänger upp tvätten funderar han på gänget utanför tunnelbanan. Trots att det gått många år sedan han slutade skolan känner han sig fortfarande så osäker tillsammans med sådana Södra latin-människor, som han valt att kalla dem. De som växt upp i innerstaden och haft föräldrar som jobbat på Dramaten eller Sveriges radio. De tycks alltid besitta en sådan världsvana som hans egen, lite Kalle Blomqvist-aktiga, uppväxt i villaförorten inte gett honom.
När tvätten är färdigupphängd har han även beslutat sig för att skära ner på sitt umgänge med huvudstadens borgerliga bohemer. Visst har det haft sin charm att bli presenterad för regissörer och se excentriska hem dekorerade med riddarrustningar och uppstoppade djur, men nu har han börjat tröttna. Han är trött på deras ironiska musiksmak och ständiga temafester och längtar efter en lite mer stabil hobby. Efter en stunds funderande fastnar han för svampplockning. Vad han vet så finns det endast tre sorters svampar. De som är giftiga, de som är ätliga och sådana som först är giftiga men sedan blir ätliga efter att ha kokat ett tag. Det känns som en stabil grund att bygga vidare på.