hon bar styrkans rustning
var afton

vandrade hon
in

där under träd fanns en port

steg in
syntes ej

lade rustningen
av järn av stål i strandhänder
i silversjö insteg hon naken

sköljde
sina drömljus

hon suckade
så länge drömde jag om 
tillsammansläsa 
ur bokhav
i aftonskimran i armstilla
andas pulsvandrings hudnärhet
det blev aldrig så
nu läser jag för mig själv
drömde om vandringar i ängen
hand i hand
steg i steg
i handskimran
det blev aldrig så
nu vandrar jag med mig själv
hand i hand
steg i steg
i handskimran

silversjövingar svepte upp
runt henne
en knopp i

såg en uråldersbok i händer
pärmar
av järn av stål veks upp
steg sidväga

blad skira syntes så bräckliga

hon smekte blad i varsamkärlek
bladen klarnade
tecken steg fram

bräckligstarka klara

silversjövingar breddes utrunt

hon satt i strandhänder
stilla
i andljus

ur träd

regnade

kristallblads silverne klanger

stig
så
ut

viskade de nära
din rustning är nu
våra värnande
tillsammanshänder

älskade vara
jag vet ej om jag vill stiga genom igen
det är så skönt
så stillafyllt
med liv här
nära

ljusvärme omvälvde henne;
där är väntande händers handljus

låt mig förbliva här
ni vet jag behöver hjälp jag har kommit
till den punkten då jag uttalar det
jag vill att ni hjälper mig
är så trött att vandra alla dessa steg
att klara allt själv
egentligen är jag inte trött
och visst
klarar jag allt själv
det är inte det

slut dina ögon vi för dig hem