Det är ju inte som att jag vill dö

”… och de kunde inte komma, för det där med föräldramötet, och jag försöker att tänka att de gör så gott de kan, jag vet ju att det är svårt för dem och det tar tid och energi och det är ju jobbigt för Marcus att ha en störd storasyster, och så den där långa läkaren – jaså är det Hassem? – ja alltså han var ju snäll och så, men jag fattade ju ingenting av vad han sa för att jag bara grät och det var blod överallt och han bara rabblade termer och begrepp och jag fattade inte, och så då när jag ringde och frågade efter dig så var jag trevlig och sådär som de vill att man ska vara och jag sa till och med att jag önskade att få prata med läkare Didrik Bergkvist, och du vet, det var hon den där Siv – hon är precis som den elaka mattanten Siv från när jag gick i lågstadiet – och hon var den som hjälpte till först när Hassem behövde hjälp också, och så undrade de varför jag inte tänker på hur mina föräldrar mår när jag gör såhär och jag undrade varför ingen tänker på hur jag mår när jag gör såhär och det är ju inte som att jag vill dö! Jag vill inte, jag vill inte, jag kan inte dö, jag tänker ju på dem hela tiden, jag vill inte, jag vill inte! Men jag vet ju inte hur jag ska hantera livet utan att hantera det… såhär.”

Persiennerna var nerrullade. Det låg ett nästan tomt glasspaket på nattygsbordet och Sex & the City spelade på TV-skärmen. Didrik satt i sängen med armarna om henne, och lät henne skrika ut sin sorg. Han sa ingenting, han avbröt inte. Han bara var där. När hennes hyperventilering saktade ner sa han ”Jag tror att vi måste hitta nåt annat att kalla mig än läkare Bergkvist. Det låter verkligen jättetråkigt.”
Lilian satte sig upp, åt det sista av glassen och stirrade tomt på TV:n. Chris Noth skymtade förbi som Mr. Big och Lilian började le. Didrik väntade. I eftertexterna var glassen slut. Lilian tittade på honom och sa ”Mr. D.”

Didrik stod i personalrummet och hällde upp en kopp kaffe. Han ryckte på axlarna. ”Inte vet jag vad det betyder. Mr. Didrik, Mr. Doctor. Mr… Mr… Vadå, det spelar väl ingen roll? Om hon är kär? Om hon är… va, för att vi äter glass? Jaha, okej, du tror inte att det kanske är för att hon känner sig förstådd? Nej, nej. Men till skillnad från er använder jag inte en massa termer som en panikslagen tonåring inte förstår, ja just det, panik, och hon kunde inte ta in vad ni sa, och jag skuldbelägger för fan inte för att hon mår som hon mår. Va? Men det är väl klart att jag lyssnar på vad hon..! Det är patienterna vi ska ta hand om, eller hur?” Didrik tog sitt kaffe och ett fikabröd och gick.