När mystikens hölje över Livet för en stund skingrar sig,
om än för blott någon en timme, dagar eller år,
så vacklar människans dubbelanlete,
och knoppar sina fiktiva sår.



Vad gott för arten gör den solitära Soldaten
som kittar konstellationen med förtal
Och sprider sin irritation för att väcka frustration
i alla sinnen, från sin skräniga piedestal.

Detta eviga klagomål som gjuter sina spår
i den Trötte ryggradens tomrum
När vi inte ser oss för och äter allt vi hör
blir Goda råd och Välviljan stum

Ur brist på kontakt alstras en avog last
som laddar rummet med en kvävande atmosfär
Vi får stå våra kast Om vi föder den gast
som felaktigt tolkar oss isär

Om kommunikation ska lägga väg för broar mellan brist
Rannsaka dina tankar innan orden lämnar mun
Lyssna till dig själv, ge ödmjukheten frist
... Så du inte kör förståndet i en bottenlös brunn

För varje Negativ ska det finnas en Positiv
Du Är Inte perfektion upphöjd - Så var nöjd!
Skitsnack i sig, detta meningslösa driv
Förstör men Upphör - Så Snabbt, när Perspektivet tar Höjd