det har sagts mig

att...


höjder
och djup

är
förenade


.

och
att likt tunna broar...

.


ringlar
de
sig
ständigt
fram
inuti
våra
bottenlösa
själar


.


att allt
som glittrar
däremellan


är som
vaga konturer
av våra önskningar


.

att
ibland gör det ont
att titta ned



se
kanaler
av rädslan




flyta
med



och
tvinna
sig
nya
förbindelser...




att
vara redo


att lägga ned sitt allt


och
sedan gå upp
igen


i takt
med
förseglade
fransars
vingslag



våga
släppa


någon fri...


.


och
likt
silkestrådar
i mörkret


som
rör sig
otydligt



följa
alla
intentioner




till slutet...

.




fastande




och
svag




borttappad...



som i ett hav
av längtan
och
hopp


och
med sina
bara armar





utsträckta


.


.


.


i väntan



på en ny gryning...