Att det ens blev morgon när allting tycktes ha frusit in i oss. Vindstilla utan sol, det hände verkligen och du sa att jag tänker för mycket igen. Du förklarade med dina sju olika leenden hur du skulle ta mitt förbannade kaos en stund,

så att vi kanske kunde ses igen.

Jag hittade inga formler för oss och kunde bara vara tyst och se på när uppgivenheten avskydde dig, jag kunde sluta le och vägra dela med mig av tårar och avsky
men jag kunde aldrig sluta ljuga om att jag redan drömde om hur jag borde beblandas med dig igen och

försvinna,
förmörkas

och visst är det så, att jag kan leva genom dagen på för höga nikotinnivåer och svält. Att jag kan låtsas som om att det inte gör ont, sätta tiotusen ord på väggarna och tillverka ett ogenomträngligt kraftfält,

av det som förblev oskrivet,
av det som fortfarande är verkligt

och kanske mår jag också bra en stund

men jag vet så jävla väl, att inom en femmetersradie skulle jag förlora allt. Jag skulle kasta mig över järnvägsspåren som i en långsam revolution mot blåslagna hjärtan och jag skulle dra i dig igen. Jag skulle dra tills dina andetag om nätterna är det enda jag hör

och nu om sommaren, tre veckor senare sitter jag här, nersmutsad av någon annan,
samma gömda jag från då
och jag förundras

över att det är så in i helvetes förstört och över hur skuggspelen plötsligt stannat till, hur de sytt sig fast. Brännmärkta på huden skriver de ner våra noter

bildar symfonier
av all den kärlek som aldrig kommer kunna nå oss

och jag tänker att om inatt ändå vore den sista så att jag kan sluta som någonting bättre, nu när allt har omvandlats till bultande slag, nu när allt ligger och väntar,

för om du bara visste hur en sönderslagen sekundvisare av hänsynslöst hat dödar bättre än någonting annat

nu,
när det enda jag egentligen vill är att du ska låta mig älska dig

så att du kan ta mitt kaos
så som ingen någonsin tar mitt kaos

men det händer liksom inte den här gången heller

så kom igen och skjut mig
för

jag vill inte leva såhär