Missförstå henne aldrig igen. Det ekar tomhet och vi vet om det. Ända sedan
dagarna virvlade in ett och hon började gråta från klockan åtta varje kväll i ett never ending vill du vara min även om vi lämnar dig imorgon?

och tro inte att hon inte förstod, beskriven i fem nätter och hon drunknade
i ångesten som vi glömde
med flit avsiktligt totalt medvetna såg vi hela katastrofen,

bland barer och utstickande kindben mjuka som bomulltyget i våra lakan. Hennes fingrar sträckte sig i ljusets hastighet, flöt på vinden och stannade utom räckhåll. Det enda som finns kvar är träflisorna på stengången och hennes vägg av bilder, digitaliserad pappersform

och vi ser henne alltid så,

innehållslös
flydde hon österut över havet och hittade pojken med knivar. Blod och apati över kullersten och jordfläckar i haschluktande sjukhuskorridorer. Där stångar hon sig, ett nyfött fyllesvin med svarta ögon genom väggar av betong och kryper sig genom dagarna bland människor så mycket finare än henne själv

och där sitter hon snart igen,
på regndränkta ytor och tänker att det är kanske kylan och hösten som skakar hennes alldeles för lätta kropp nu

eller var det tårar?

och om hon någonsin återvänder till oss, kommer det vara till soundtracket av hur hon aldrig fick på sig våra blåjeans. Då kommer hon ha tappat förmågan att ljuga och hon kommer bränna upp våran stad. Hon kommer undra vem som var slampan

stå stadigt skrika att hon hatar att vara betagen
att hon har nya dealers
att hon slår oss på käften
att hon kan få oss att älska henne

och hon kommer se på när våra nervtrådar rullar ihop sig likt garnnystan av känslor i aktiv väntan på det oundvikliga,

av rädslan

höra knappnålar mot golvet, stirra på tummen som rör vid våra kinder i slowmotion rytm och under slaviska rörelser blänger hon rakt igenom

och blir en annan,

precis så
som vi gjorde