Jag ser inget, det är mörkt.
Jag kan inte se något.
Jag är i en tunnel,
jag hör vattnet forsa långt där borta.
Vattnet kommer närmare mig, dit kan jag inte gå.
Jag vänder mig om och börjar gå,
även om jag inte ser nåt så är det den enda utvägen.
Det lyser där borta.
Ett ljus, en framtid.
Vattnet forsar fortfarande.
Tunnlen svänger, jag följer den.
Jag vill göra vad som helst för att komma ut här ifrån.
Det känns som om tunnlen blir mindre, jag blir inträngd.
Jag vill inte att vattnet ska nå mig.
Men hur mycket jag än springer så kommer det närmare.
Jag ser livet framför mig, jag ser ett liv jag kunde ha levt.
Ljuset kommer närmare, det blir större.
Jag kämpar för att komma ut,
jag känner att benen blir tunga.
Jag känner vindpusten från vattnet.
Där är öppningen, jag vet inte vad som finns utanför.
Jag kan inte se något.
Nu är jag på gränsen av tunnlen,
jag tar en chans, jag hoppar ut.
Jag vet att jag inte kommer nudda mark på ett tag.
För vattnet är där nere, ett helt hav.
Jag kan inte sluta falla.
Jag nuddar ytan av vattnet och faller i.
Jag bara sjunker jag kan inte nå upp till ytan.
Mina ben är så tunga,
ett sista bentag och jag simmar upp till ytan.
Jag når ytan och jag tar ett andetag.
Nu flyter jag med floden, ner för dalen.
När är jag nere, jag orkar inte hålla mig uppe.
Behöver jag det??
Vem väntar på mig där nere?
Jag var i den tunnlen för en anledning.
Jag sprang från dig och allt som hade med dig att göra.
Gjorde jag rätt?
Skulle jag stannat och låtit vattnet tagit mig?
Gjorde jag rätt som hoppade?
Gjorde jag rätt som tog mig upp ur vattnet?
Ska jag släppa taget?