Jag springer med andan i halsen.
Jag springer i korridoren och känner paniken.
En smygande känsla.
Hur länge kan jag hållas?

Jag ser den där framme.
Det rum jag kan låsa.
Det rum som jag kan vara mig själv i.
Stanken av svettiga lärare överväldigar mig.
Den hemska lukten av en fjortonåring med för mycket parfym.
Det sticker i mina ögon.

Jag klämmer in mina naglar i handflatorna.
Inte långt kvar nu, en meter.

Jag är inne, låser dörren, sjunker ner.
Jag slår armarna om mig själv och låter tårar fylla mina ögon.
Är det såhär det verkligen ska vara?

Jag hör hans röst, min "mentors" röst.
"Är hon okej?"
"Jag vet inte."
Jag tackar min vän för den lögnen som kommer ur hennes mun.
Hon vet att jag inte är okej.
Att jag vill vara själv.
Och jag vet att hon väntar utanför när dörren öppnas.

En stund senare.
Kroppen gör ont efter att mina händer gång på gång har varit våldsamma mot den kalla, vita väggen.
Jag öppnar sakta dörren.
Min vän står där.
Jag sjunker in i hennes famn.
Hon tar min hand och vi går ut.
Jag förklarar paniken.

Sedan är de där.
På en våning ovanför hör jag skratten.
"Varför gråter du?!"
Jag vet inte varför.
Jag misstänker att det är för att ni är hemska individer.

Jag springer tillbaka, låser dörren.
Jävla panikkänslor.
Kommer jag klara det här?

Ringer mamma.
Mamma mejlar.
Jag får gå på möte.
Klassen får en uppgift.
Allt stannar av för en stund.
Just nu är jag van.
Just nu lever jag.

Men jag vet inte om paniken snart kommer tillbaka.