Mörkret var min vän.
Det fanns bakom min rygg.
I min skugga.
Så fort jag föll.
Så fort jag sprang in i den hårda väggen.
Då var den där.
Tårarna som bränt mig.
De kom tillbaka.
Mina krampaktiga men onödiga försök att ta bort smärtan.
De onda pulseringarna i kroppen.
De onda tankarna.
De försvann när du kom.
Självhatet, min sjukdom.
Försvann när du kom.
Det första botemedel som hjälpte.
Var du.