Jag är ingen
exhibitionistisk konstnär
Jag har aldrig haft vurm
för att åka till Paris
och sitta på rökiga caféer
och dricka dåligt rödvin
Jag skriver min lyrik spontant,
det är glädjen i skrivandet
och inte nödvändigheten
som är nödvändigheten
Och när jag skriver
försöker jag få min poesi
att säga någonting,
ibland kanske bara just det
Mina dikter är oftast
ett försök till god litteratur
men jag har långsamt
lärt mig tackla dem
och skriva dem
på en form de inte vara menade,
en kort sönderbruten art,
långa meningar
på korta rader
Det är tänkta att läsas
men inte läsas
rakt ut i offentligheten
Diktens struktur i sig
är en självmotsägelse
Så fort du tar i den
ändrar den skepnad,
blir någonting
den aldrig
var tänkt att någonsin bli
Och medan jag läser det här
skriver jag en ny dikt,
omformulerar det skrivna
och oskrivna ordet
till en ny struktur,
ett sorts pulserande
nästan som ett medvetande,
ett liv
Det är själva essensen
i poesin,
skapelseprocessen,
att suga tag i
lösryckta tankar,
känslor, medvetanden
och balansera dem
på den yttersta tungspetsen
för att sedan kasta ut dem
i självmedvetandet
Det är därför jag skriver
Det här är ingen dikt,
det här är konst,
det här är en kontaktannons