Men jag vet inte, allt kanns sa javla plast; jag hoppar in en bil och den kor mig nagon annanstans.
Fake-look-a-likes sager att det ar dom; som gor att varlden snurrar, och ibland tror jag pa dom; som sager att allt ar inte deras fel.
I ringar, ringar, runt en sjo, som om busschaufforen ber oss do.
Jag ar sa glad att vara har, ha, tillbaka har, ha, jag ar sa glad att vara har.
Har har jag allt jag tror pa, fastkilat mellan tunga block av existens, existens, existens, gomt bakom lager av smink, och vem jag ar, avslojat som ingenting, sa att ingen heller ska bli besviken.
Maste jag bli van med mina ord, med dom som satt mig har, for att komma harifran, och det ar inte, ironiskt, att pandamamma efter pandamamma dodar sina egna barn.
Har har jag allt som betyder nagonting, ombytt, forklatt, och avdunstat, till bara skalet av vad som en gang var, drommen om nagot mycket storre an; det har; vad jag ar idag.
Skit i det.
Nar alla drar, gor jag deras minnen, till en grav.
Som branda barn med frost i ogonen, klar jag ut mig till clownen som grat, och bodeln som gravde sin egen grav, ar det bara dod som finns.
Sa ljug da, javla pastor, javla du, som sager att om vi inte lever har, sa lever vi i alla fall kvar, ljug da, for nar vi upptacker hur fel du har, ar det redan for sent, och du vet om det, ljug da, rana oss pa vara liv.
Lev, lev, lev.
Javla predikanter, och hustrumisshandlare.
Javla er som inte kan forlora, utan att dra med nagon i fallet.
For vi som forlorade, ar vi som vet.
Att allt ni bar pa ar rost, rost, rost.
Sa regna med mig och fall ihop, for trosten om en morgondag, ar hoppet om att gardagen lever kvar.
Lev, for fan, lev.