Har ni kant det sa, ha, nagon gang, att vi maste alska vara bittraste fiender for att komma harifran, alska for att doda, leva for att do och aldrig ar det tvartom, slapp ut mig, slapp ut oss, och mina texter handlar alltid om samma sak, en bokbaksida, om frigorelse, om att tomma den dar espressomaskinen och ata upp skummet som finns kvar, att kla av sig, kla pa sig, spader dam, gomda ben bakom trasiga Levi’s-jeans, for mycket SMINK, utlandssamtal, SMS, rockmusik, ruffsig frisyr, beatnikskagg, The Howl, Julian Casablanca-kostym, och nar natten ar sen; kanske en kyss, kanske inte, vem vet men Julian Casablanca-kostymen surrad som en livrem utan storm, utan hav, haha, for jag forsokte i alla fall, jag vet att det ar ute nu men jag har aldrig hittat vagen in, med hjartan av stal och hander av bomull gar det inte att dansa nakna i regnet, hur mycket vi an vill, lita pa mig, jag har provat lange nog, med hander av stal och ett hjarta av gele, vem var det som sa det forst, sa sager en annan; det var inte jag, och alla tittar pa han som star kvar, var han som skrattade forst, har aldrig skrattat igen, det blir bara fel, en bokbaksida slapad i gruset, slapad i lera, hankastad, av hjarnkraft rest och av missforstand borttagen, tar pa mig kalla klader och tittar ut.

Dar ute leker barnen mamma, pappa, barn, med leksaksvapen.
Dar ute dodar nagon ett annat barn och dom andra bara skrattar och tittar pa, nagra appladerar, andra haller med.
Dar ute slar lovens kvistar ut i blom och bruna lov droppar ner i ledsna djurs ogon.

Vi sitter har inne och tittar ut, haha, vad sota dom ser ut.

Spela dod, sa kan vi alska dig pa hall.

Gatuforsaljare saljer koppar av keramik, gamla gubbar med kartor, barn med sina kroppar, och vasterlandska, man, fula, som inga andra, groteska, skrackinjagande, med blickarna av, och krig i handerna, tittar pa med sina snoppar, gamla damer med omogna bananer och unga flickor med vykort i svart och vitt, saljer dom for 2 kronor styck och klar av sig sina klader for samma pris, ibland ar det halva priset, sager en som vet, koper en kopp svart kaffe och tanker pa dom, som, aldrig, stannade, dom som aldrig log, vad gor dom nu, kanske knullar dom.

Haha, dom knullar nog.

Och jag dricker mitt kaffe, tills det kallnar i strupen, for att kanna efter hur det kanns, att bli levande begravd; satter jag mig upp, raklang, med armarna vid sidan om, ater skarvor av glas, utan att tugga forst, hur kanns det att atas upp levande, kastar andetag utan puls, mot det frostfrusna fonstret, som regndropparnas liv kastas mot vindrutertorkaren, det var inte meningen, det var inte meningen, ristar in mitt PASSPORTNUMBER i imman som sitter kvar, for kanslan, hur det kanns, att bli levande begravd.

Och dom knullar nog, men jag sitter kvar.
Tittar pa, och latsas som om jag inte ser.
Det var inte meningen, det var inte meningen, sa knulla da.

Snart finns bara dimma kvar.
Och ogonvar.