Flickan på cafét hette inte Eva. Hon såg ut som en Eva men hette egentligen något helt annat och det var inte hennes fel. Främlingar tog henne ständigt för en sådan flicka som felaktigt råkat döpas efter en dam i Edens lustgård och sedan dess ständigt gått omkring och känt sig felinvigd i livet. Så såg hon ut. Lite missnöjd, helt enkelt. Egentligen hade hon fått sitt namn ur en saga som de flesta av oss läst, men för länge sedan glömt att vi älskat. Egentligen hade hon sin namnsdag i maj. Men hon såg ändå ut som en feldöpt Eva. Kanske berodde dessa misstaganden å hennes namns vägnar på att hon egentligen skulle ha hetat Eva. Eller så handlade det hela om att flickan på cafét saknade en hörntand och därför sällan log. Vem vet. Det gör i alla fall vilket som för den här historien.
Flickan som inte hette Eva men såg ut som en sån satt på ett café i en stad och betraktade blommiga tanter och blommande rabatter passera förbi. Hon gjorde sitt bästa för att inte andas genom näsan. Anledningen till detta var kanske delvis att hon inte var helt överförtjust i kulörtklädda äldre kvinnor som rör sig genom solskenet, men framför allt stod hon inte ut med doften av pelargoner. Detta var ytterligare en anledning till flickans synliga svårmod, vilket enbart ledde till att späda på främlingars vanor att kalla henne vid fel namn. För egentligen var hon en sån flicka som fötts med gröna fingrar som hon ärvt av sin far, och meningen var att ett stort trädgårdsmästeri en dag skulle tas över av henne. Om det inte varit för att hon inte klarade av doften av pelargoner.
Så, när våren kom och med den de knoppande blommorna, flyttade flickan istället in till staden och började där att njuta av andra dofter. Som lukten av asfalten efter ett hastigt sensommarregn, eller den doft som uppstår mot en husvägg i sällskap av ett paket röda Marlboro. Det var dofter värda sitt namn, ansåg flickan utan hörntand och med ett namn ur en bortglömd saga.
Som så många andra flickor som inte heter Eva väntade hon denna eftermiddag, liksom de flesta eftermiddagar hon besvärade sig med att minnas, på den stora kärleken. Han hette Erik, vilket stora kärlekar oftast gör. Han bar sitt namn efter ett helgon eller ett fartyg i Göteborgs hamn, men han var en Erik som såg ut att heta Erik och vara döpt efter ett helgon och detta var han fullständigt tillfreds med. Erik påstod sig själv vara den illegitime sonen till Sven Bertil Taube och den kvinna han en gång mött i ett gammalt brygghus på Orust. Under deras enda kärleksnatt såddes således fröet till ett framtida helgon och det var även därför, menade Erik, som han hade en sådan påtaglig talang för vissjungande och västkustens geografi. Självfallet visste flickan att detta var lögn. Men stora kärlekar ljuger ofta, och är dessa osanningar så vackra och dessutom påkomna av ett helgon, ja då är det väl ingen idé att bråka mer om den saken.
En annan gång hade Erik påstått att han sett Döden tappa sin studentmössa på Andra Långgatan utan att själv märka det, och istället traskat vidare och gått in på ett fik. Nu hängde Dödens smutsiga studentmössa över Eriks säng och han var noga med att inte låta någon röra vid den, inte ens flickan som inte hette Eva. ”Han skulle aldrig förlåta mig för det”, sa han bara. Och flickan förstod. Hon förstod för att Erik var den stora kärleken som var döpt efter ett helgon. Dessutom tyckte inte han heller om doften av pelargoner.
Nu satt hon alltså där och väntade, för stora kärlekar kommer ofta lite för sent, även på västkusten. Men snart skulle han komma gåendes där över Järntorget- lång och tunn- som ett mål för de retliga västvindarna. Han skulle slå sig ner bredvid henne med sin tygväska från SPP i knät, och fråga om hon ville byta torsdagshjältar med honom. För Erik bar alltid med sig bilder på sina stora hjältar i väskan, och hon visste att den här gången var det antingen Thommy Berggren eller Chet Baker som han skulle vilja byta bort. Kanske mot hennes bild på Ingo. Och det skulle han få. För han hette Erik och var ett kärleksbarn från Orust, och såna får alltid som de vill.
Efter det skulle de kanske gå på någon fotbollsmatch igen, och stå i klacken och slå på kastruller tillsammans och ropa ”Mera samba!” eller ”Skandal! Skandal! Domarskandal!”, mest för att de hört andra skrika så. Egentligen kunde ingen av dem reglerna, de tyckte bara om att se på den gröna gräsplanen och höra ljudet av sina egna röster.
Eller så skulle de gå bort till de gräsbevuxna spårvagnsspåren på Första Långgatan. Där skulle hon, som så många torsdagar tidigare, ställa Erik mitt på spåret och sedan fylla hans duffelluva med påskliljor eller några andra blommor som inte var pelargoner, och sedan ta kort på det hela. För Erik var en pojke som alltid bar duffel, oavsett årstiden. ”Thommy Berggren hade duffel när han var ung. Nu är jag ung och konstnär själv, och därför bör jag bära duffel.” Så sa han.
Så skulle det nog få bli. Och efter fotograferingen skulle de gå hem över hennes nymålade tröskel och somna, eller bara sitta vid fönstret och ljuga lite grand för varandra. Hon hade målat tröskeln blå för att Erik sagt att han aldrig steg över trösklar i någon annan färg, inte för att komma till någon han höll kär i alla fall.
Men denna eftermiddag blev inte som alla andra torsdagar i flickans liv. Denna torsdag, då det verkade som om någon spillt filmjölk över hela himlen, dök ingen Erik upp. Inte en enda pojke med duffel och smala ben och ord som kunde förföra passerade över Järntorget eller förbi cafét. 12 cigaretter och ett otal blommiga tanter senare reste sig flickan som inte hette Eva upp och gick hem. Ensam steg hon över sin blåa tröskel och visste, inuti och utanpå, att något var fel. Och det berodde inte på tröskeln.
Torsdagen smög tyst över och blev fredag och på gatan utanför flickans fönster blev ett marsvin begravet. Men det märkte inte flickan något av. Hon satt på en stol i sitt kök och undrade sen när det blev som så att en flicka som inte heter Eva ska behöva somna ensam. Mitt i en fundering på att det kanske låg till som så, att Erik blivit rånmördad i sitt hem av två män med buskiga ögonbryn, knackade det på dörren. Fyra knackningar. Tröskeln var blå.

På var sin sida av en nymålad tröskel står en flicka med ett bortglömt sagonamn och en pojke som blivit helgonförklarad redan vid födseln. Flickan vill fråga var han varit och varför han inte ringt henne, om det nu inte var frågan om något rånmord, men hon låter bli. S:t Erik stirrar ner på hennes tröskel och det blåa i träet ser ut att återspegla sig i hans ögon.
Hans ögon. Plötsligt har de fått en kyla från Norra Kvarken eller Bottenviken. De ögonen, som förut alltid fått henne att rodna får nu henne bara att vilja låta bli. Flickan ser det, och Erik vet att hon ser det. Därför tittar han på tröskeln.
”Kom in”. Tystnad. Det luktar svagt av målarfärg och ovädrad studentlägenhet. ”Var har du varit?”. Mer tystnad. Det är en tystnad som talar och gråter och svär, en tystnad som luktar som knoppande pelargoner. Erik har stannat på andra sidan tröskeln. ”Är det fel sorts blå färg?”, frågar flickan desperat och undrar genast om det är tröskeln eller Eriks ögon hon talar om. ”Nej”, svarar han. ”Det är nog den enda sorten. Västkustblå.” Och så ler han ett leende som bara en pojke från Orust kan le och fortsätter stirrandet i marken. Sedan går han. En torsdag har blivit fredag och en flicka som inte heter Eva somnar med huvudet på en nymålad tröskel.
Hon vaknar upp och är blå om kinden. Nu börjar för flickan den långa resan med snälltåget som uppstår när den stora kärleken inte längre vill komma över ens tröskel. Minuter och timmar och dagar. Torsdagar.
För på torsdagen kommer han igen. Varje torsdag står han där utanför hennes dörr och tittar ner i marken. Alltid på andra sidan av den blåa tröskeln. Hon märker att han inte längre bär med sig sin SPP-kasse med hjältarna i. Hon märker att hans ögon ändrar färg efter alla platser i radions sjöväderrapport. Söderarm. Kemi fyr. Pite Rönnskär. Vinga? Det är ögon som plötsligt slutat le och numera bara får färg när de stirrar ner i en blå tröskel.
Flickan som inte heter Eva har slutat att tänka på hur hon hatar doften av pelargoner och tillbringar istället all sin tid vid tröskeln i väntan på nästa torsdag. Kanske börjar hon ana att det hela i alla fall är tröskelns fel. Åtminstone färgens fel, det finns ju så oändligt många blåa nyanser. Flickan börjar skrika förbannelser över tröskeln och hon ristar in små besvärjelser i det blåa träet. Kanske gråter hon ibland. Men ändå- pojken med de smala benen och ögon som slutat le och istället börjat lyssna på sjöväder stannar alltid vid tröskeln. Och han står där länge. Han står där och inväntar fredagen och hinner under den tiden med fem eller sex små rökpauser och några lögner och lite prat om politik eller hjältemod innan han går igen. Sällan lyfter han blicken från tröskeln. Sällan avslöjar han dagens väderprognos för ögonen.
Nu köper flickan pelargoner och fyller hela sitt kök med dem. Det står till och med två små ovanliga korsningsexemplar i hennes kylskåp och med tiden övar hon även upp en fantastisk färdighet i att bara andas genom munnen. Sina gröna fingrar tvättar hon försiktigt tre gånger om dagen med en olivtvål från en grekisk ö. Flickan skaffar en stifttand där hennes vackra glugg en gång suttit och över på att le framför spegeln. Och varje natt somnar hon vid tröskeln, och vi kan anta att hon drömmer drömmar om helgon från Orust.
Flickan som fortfarande inte heter Eva men numera själv luktar som en pelargon, vet att det går många torsdagar på ett liv. Torsdagar som blir fredagar framför en pojke med duffel och alldeles för smala ben. Torsdagar på var sin sida av en blåmålad tröskel. För pojken kommer och pojken går igen. S:t Erik. Han som vajar med blåsten likt ett vindspel av bambu. Han går,
han gick,
han har gått,
han kommer alltid att gå bort från hennes tröskel, och inget av henne tar han med sig. Vid varje nytt torsdagströskelmöte frågar hon varför han måste stanna på andra sidan. Andra sidan av den blåa tröskeln. Andra sidan havet. Varför han inte längre vill komma in. Men då blir han oftast tyst, och plötsligt verkar pojken med helgonnamnet sakna sina ord.
En torsdag i maj, då flickan återigen ställer samma fråga, får hon slutligen så ett svar av S:t Erik. ”Kanske är det för att jag egentligen aldrig haft något mot pelargoner. Eller kanske är det bara så att jag har ögon känsliga för blått.
Fast både du och jag, Eva, vi vet nog hur det är. Den natten jag blev till fanns det inga trösklar på Orust.”