deras frånvaro
gjorde dig osynlig

du flydde inåt, men föråt dig
i ditt skal.

tiden slocknade

likt trasig neon
mot dina spruckna, återvändande läppar

och du började falla

genom
konturer,

natten krattades i ränder, till mönster

du förstod.

brevlådan lämnade du alltid öppen, som
en frågeställning,

som ett trasigt lås.

och när drömmarna bidragit
med sin mjölk

lagt sina kardborreband
över dig

och kommit för nära,

sandade du världen, drev in i en glömska

och tände eld

på den drömmande,

bara för att se
vad som

skulle bestå