"Jag tror du bär mycket ilska inom dig.", sade psykologen.

"Javisst.", svarade patienten. "Och inom mig är den i bästa förvar. Hur skulle det förresten se ut om folk släppte ut sin ilska, så där litet hur som helst?"

Till svar fick patienten en trött blick och erbjudande om samtalsterapi.

"Jag känner mig inte något vidare motiverad till sådana saker längre.", sade patienten. "Det är för sent ... hade behövt det i min ungdom. Nu har jag ingen motivation till övers för sådana verbala övningar och då kommer det inte att fungera särskilt bra, eller hur?"

Nej, patienten behöver inte samtalsterapi.
Vad patienten behöver är illusioner.
Massor av dem. Ju fler desto bättre.
Utan dem står sig själva patientens levnad slätt.

"Jag tror du måste samla på dig illusioner, att bära inom dig.", borde psykologen naturligtvis sagt.

"Javisst.", skulle patienten svarat. "Och inom mig är de i bästa förvar. Jag vårdar dem ömt. Ibland släpper jag till och med ut dem. På grönbete. Så de får äta sig riktigt feta och levnadsdugliga."