Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Som jag aldrig skrikit ja förut


Jag växte en gång
i dig

efter nio månaders
överjordisk värme
slet du mig ur dig
i 18 timmars panik

men hade aldrig känt
ditt blod
på mina händer

Nu låg jag på knä i en främmande gränd
i ett främmande land
och bad främmande människor
som talade främmande språk
om nåd

can someone help us please!
can someone help us please!

för när blodet
väl rann ur dig över mina armar mina byxor mina fötter
var det brunt
och himlen luktade svavel

jag ville inte se ditt pannben

här

”is it your mother, is it your mother”

och jag skrek ja, som jag aldrig skrikit ja
förut

jaaaaaaaaaaaaaaaa

och knöt armarna kring
din sargade tinning

En överjordisk värme
slet dig ur mig;

en första gång
att se dig
och en minuts panik.




Fri vers av Saga-Sofia
Läst 623 gånger
Publicerad 2005-11-17 10:04



Bookmark and Share

  Rublev
*förlåt*
slarvat har jag *skäms*
bry dig inte om min förra kommentar

nu ser jag
18 timmars panik
mot ynka en liten minut

bra jobbat hela vägen

”en första gång
att se dig
och en minuts panik.”

men med ny insikt, läser jag och funderar... finns något som ändå känns knöligt för mig (skaver lite), har med betoning och nyanser att göra... och och:et... lägga till preposition? blankrad? vet inte...
2005-11-26

  Rublev
tycker mycket om den här
hela vägen...

...utom sista raden:
”och en minuts panik”

vet inte riktigt... hmm...
men att focusera på en minuts panik...
exakt tidsrymd känns inte som något väsentligt i den här situationen, hela dikten andas kärlek och... (panik känns för tamt och... men... hmm...)
2005-11-26

  nicklas ekström
onda sagor är alltid de vackraste ... och det här är vackert ... i all sin paniska blodförlust ...
framförallt första halvan (eller nåt sånt ... har ju inte räknat rader) är så att det kröp en liten gnista över min hud ...
och någon hällde isvatten längs insidan av min ryggrad ...

men för att vara lite konstruktiv så hade jag nog strukit ditt utdragna kursiverade ja eftersom raden som innehåller titeln är tillräckligt stark i såväl uttryck som form ... vilket göer att detta ja enbart känns överflödigt och i vägen ... men tja det är ju bara min åsikt ... och du får göra vad du vill med den ...
2005-11-20

    Cajsa
Otäck dikt med mycket känsla i. Det kan inte ha varit ett roligt ögonblick i livet. Att den är sann gör att jag känner obehag. Kan inte tänka mig hur det skulle vara att uppleva samma sak i ett främmande land dessutom, med folk som pratar ett främmande språk!

Mycket bra skrivet!
2005-11-17

  Dagg
ruuuuggigt. Tror fan aldrig att jag har läst en liknande dikt. Jag ryser. Gud, va hårt, utan att bli tillgjort. Så jävla bra. uufh, får lite svårt att ge konstruktiv kritik, luften gick liksom ur mig. Gillar ditt språk å... allt...liksom. jaha. ja, det är jättebra.
2005-11-17

    ej medlem längre
Oj shit vad starkt och smärtsamt, panikartat.
Kan tänka mig att det var tungt att skriva (?)
2005-11-17

  Saga-Sofia
Hej svejs alla. Tack för avtrycken.

Johannes: Det är inte alla gånger som allt jag skriver om har hänt på riktigt, men just det här har hänt. Att sitta med en mors blodiga huvud i sitt knä kan få en att fundera på både det ena och det andra. För mig var det första gången på 31 år. Sist vi sågs på det här sättet, med panik och blod, var när jag föddes. Och vissa saker har alltid en överjordiskt varm kärna. Tja, där ser du symboliken.
2005-11-17

    ej medlem längre
starkt!
2005-11-17

  madinsane
jadu, sagotant.
det är svårt att inte bli berörd av dina ord, eftersom du besitter gåvan att rada upp dem just sådär.. så att de kryper in innanför huden på den mest hårdhudade.
denna skriker. och jag hör.
och fan vad det gör ont.
2005-11-17

  SofiaN
nej redigera inte. redigera inte!! det var aldels perfekt, och det gor ont, sa javla ont. och jag vill bara blunda och hoppas att det inte ar sanning. du lyckas skapa sana kanslor precis som om det ar jag sjalv som sitter dar.
braaaa!!! femma till dig!
2005-11-17

  Dan Linder
Spöklikt ruggig. Paniken växer. Pulsen högt i halsen. Det är ett sista kippande efter luft, en desperat kamp och ett närgånget minnesklipp...du håller läsaren smärtsamt närvarande - utan att skrämma iväg. Och jag tycker den är alldeles lagom oredigerad, hörru.
2005-11-17
  > Nästa text
< Föregående

Saga-Sofia
Saga-Sofia