Ofta skrämde du mig, men en gång
och bara den gången, skrämde du
mig ordentligt

Du stod där i trappan, just där den
svängde, men det visste jag inte

Lampan kunde vi inte tända innan
vi gick upp till sovrummet

Det tändes bara där uppe, bredvid
dörren till sovrummet

Jag hade alltid ficklampan med mig
var rädd att snava på något

Som så ofta glömdes något kvar där
när kvällen närmade sig

Mörkrädd var jag inte men det var
obehagligt att gå i den mörka trappan

Jag var som vanligt sist när det gällde
att gå till sängs på kvällen

Jag släckte och stängde på nedre
botten, började gå uppför trappan

När jag gått några trappsteg kände
jag att något var fel

Jag hade glömt ficklampan

Men jag vände inte om för att gå
och hämta den, utan fortsatte på
min väg mot sovrummet

Det var då något tog tag i mig
höll mig hårt, jag blev rädd alldeles
stel, trodde min sista stund var kommen

Kunde nästan inte andas, då tände
du ficklampan och började skratta

Det där hysteriska okontrollerade
skrattet, som bara du hade

Jag kom till sans, kände rädslan
vilsenheten, frågade när jag
äntligen kunde säga något

Har du tänkt döda mig?

Din blick, dina svarta ögon, såg
på mig, jag såg glädje i dessa
dina ögon

Jag kände hur rädslan tog tag i mig
den fanns där i många år efter den
händelsen

Nu har jag kommit över mina rädslor
jag vet att han vakar över mig, det
är stort mycket stort att veta, att
känna, att vara innesluten i Hans
famn



anits 8 juli 2010