Du väckte mig, som en viskning
i ett täcke av spindelväv, du kom till mig
som en blek strimma månljus, ett spöke
från den dimhöljda midsommarängen, en
borttynande gestalt med en bön om ömhet

ibland var du alldeles värklig
som då vi låg i varandras armar
och brinnande klot från Jupiter
satte vår värld i brand

men det kommer en natt
då vi inte längre ska frukta mörkret
det kommer en natt, vackrare en denna
då du och jag ska somna, som två drunknade
på botten av en strandsatt eka.