Ingång 56

Det blev bättre. Stundtals blev det faktiskt det. Till slut var de jobbiga stunderna färre än de stunder som var bra, och Lilian fick komma hem. Hon fick komma hem till mamma och pappa, till Marcus och till sitt eget rum – och hon kände inte igen sig. Hon kände inte igen känslan av att vara hemma. När hon klev in i hallen var allting precis lika otryggt som den allra första gången på akuten. Mamma kramade Lilian hårt. Lilian kramade inte tillbaks, för var fanns tryggheten nu? Hennes säkerhet bodde i Didrik, i hans långa läkarrock och i avdelningens gula korridorer. Det hann gå knappt en månad. Den här gången var det Marcus som hittade henne.

Hon togs in med ambulans via ingång 56. Hennes avdelning. Didriks avdelning.”Ingång 56” blev ett mantra, en livhank, ännu ett av många styrkeord. Lilian försökte, hon försökte verkligen. Hon ansträngde sig för att inte räkna och hon läste sinnesrobönen även om Didrik inte kunde vara med, men det hade varit svårt att läsa själv nu när hon varit hemma. Den här gången blev hon bra snabbt. Hon var lugn och sansad och hon kunde berätta för läkarna helt sakligt om vad hon tänkte och kände. Lilian hann inte få ett eget rum, utan delade med en jämnårig flicka som hette Maja. De började äta frukost tillsammans, innan dagens terapisamtal, och så kvällsmat ihop efter gruppövningar och utomhusaktivitet. Didrik var hos henne varje kväll, men han behövde inte alltid stanna länge. Varje gång Didrik kom in i rummet avbröt han något spel eller en djup diskussion och när han gick tog de vid direkt där de hade slutat. Han kunde inte låta bli att le. Ibland stod han kvar vid dörren och tittade på dem en stund. Han brukade se dem i matsalen också. De satt alltid vid det lilla bordet, nedanför fönstret ut mot havet.

Lilian fick lämna avdelningen redan på torsdagen. De hade packat tillsammans. Nu satt hon i sängen med korslagda ben, jeans och ny kofta. Didrik flyttade ner hennes väska på golvet. Han frågade om hon var redo, och hon nickade långsamt. Han log. Hon hade bestämt detta helt själv. Lilian lutade sig framåt, koncentrerade sig på att andas. ”Gud… Gu… Gud, giv mig sinnesro att, nej! Nej. Det går inte, jag kan inte det. Kan jag få börja om?”

De mötte Maja nere i entrén. Hon hade en tjock tröja och filt. Det syntes att hon hade gråtit. Didrik gick in på receptionen och stängde dörren, tänkte att de kunde få vara lite ifred. Flickorna kramades hårt. Han låtsades inte höra Lilians ”Jag kommer snart tillbaka.”