Det är ingen som vet

Sebastian kom inte och hälsade på förrän Maja hade fått ett eget rum. Allting var så mycket svårare nu, när han tvingades resa så ofta med jobbet. Kanske spelade det ingen roll, för när var Maja hemma senast? Hon flyttade ju bara mellan olika sjukhus i alla fall. Han packade upp hennes kritor, hennes block och de olika färgerna och la allting på bordet. Det var skönt att han var där, att han kramade henne och att han luktade som hon var van vid. Ändå var det så fruktansvärt att se honom. Blicken och det tveksamma leendet påminde om allt – förlusterna, sorgen, de olika sveken, oron och ångesten över att hon låg här. ”Hur bearbetar du?” Känns det som att du har kommit någonvart med…” Maja avbröt. ”Det är ingen som vet.” Hon vände bort blicken. Sebastian stannade mitt i rörelsen. Han frågade henne hur hon i så fall skulle kunna dra nytta av behandlingen, hur hon skulle bli hjälpt om hon inte ville. ”Vi har ju gjort det här så många gånger nu.” Maja lyssnade inte, hon stängde bara av. Sen började hon hosta.

Lilian hälsade på så ofta hon kunde. Det var en av Majas höjdpunkter, när Lilian kom. Den andra var när hon fick sova. Maja och Lilian utvecklade en lek, som var spännande eftersom alla trodde att Lilian hade slutat skära sig. Maja fick rapporter om hur Lilian skadade sig varje dag. Mat, sex, tändstickor – det finns kryphål för allt.

Efter en knapp månad kom Sebastian tillbaka. Det blev gräl. Maja visste inte riktigt vem som startat det, men hon var arg och sårad för att han inte förstod. Hon grät inte, hon var starkare än så, hon hade kontroll. Hon måste ha kontroll, för kontrollen var det sista hon hade kvar. Sebastian stod upp, handfallen, mitt på golvet och bara tittade på henne. Sedan satte han sig hos henne och sa ”Förstår du inte att du gör dig själv illa ännu mer? Och jag förstår ju, som du säger, att läkarna har kunnat se, att du har… vad du har… Men du måste kunna prata om det! Maja, lyssna på mig nu… På riktigt. Du måste..! Vi. Måste prata. Om att du har leukemi. Och du måste berätta… och börja prata, om vad som verkligen hände den där kvällen. Maja? Jag kan inte… Om inte du säger det så gör jag..!” Det knackade på dörren och Lilian klev in i rummet. ”Hej snygging! Stör jag?” Maja svarade stelt att det var helt okej. Hon presenterade Lilian för sin bror Sebastian, som precis skulle gå. ”Eller hur?” Han suckade och gick. På vägen ut la han ett inslaget paket bredvid hennes skissblock.

Didrik brukade alltid komma in på kvällen och fråga om hon ville prata eller kanske hitta på något. Maja brukade alltid svara nej. Han hade nämnt sinnesrobönen för henne många gånger. ”Du har sett Lilians mynt, eller hur?” Den här kvällen bad hon honom att stanna under tiden hon öppnade Sebastians paket. Det tog tid. Hon tänkte på vad Sebastian hade sagt. Medan hon öppnade förstod hon att det var de nya dyra penslarna. Spärrarna släppte, och Maja grät. Didrik sa bara ”Prata.”