Yngsjö natten mellan den 27-28 mars 1889

"Åh herregud!"
"Nu är det gjort, nu är det över Per."
"Ja mor, nu är det över."
"Vi måste se till att få på henne kläder fort, och så måste vi se till att det ser ut som en olycka."
"Ja mor."
"Du får knuffa henne nedför källartrappan sen, så att de tror att hon har brutit nacken.
Nu ska jag springa hem till min mor innan hon vaknar, så att ingen kan misstänka att jag har varit här."
"Ja mor, måtte Gud vara med oss nu, vad som än händer."


Länsfängelset i Christianstad kvällen den 6 augusti 1890


Jag önskar att den där prästen kunde sluta att försöka få mig att säga något som kan göra honom nöjd. Varken svartrocken eller Gud kan hjälpa mig nu ändå, och det kommer de inte att kunna göra i gryningen heller. Jag ber inte om förlåtelse för någonting längre inför Gud. Det enda som betyder något nu är att jag älskar min son, och det kan ingen klandra mig för.

Det börjar skymma nu, min sista natt är snart här, och det är inte många timmar kvar att andas på den här sidan om livet. Men ljuset, det stora mäktiga ljuset möter mig snart på den andra sidan. Sånt vet man, utan att veta. Mörkret har alltid varit min fiende, men snart är alla mina fiender tillintetgjorda.

Per, glöm aldrig att vi älskar varandra. Det var Guds största misstag att Han lät dig gifta dig med Hanna, det märks nu om inte annat. Det skulle bara ha varit du och jag min son, för alltid. Du och jag i samma säng om natten, och som vanligt, skulle vi hålla om varandra tills dagen gryr. Vi skulle aldrig ha gjort det som vi gjorde i ladan, det var ett ohjälpligt och stort misstag Per, men det är för sent att ångra nu, allting är förbi när man önskar det gjorda ogjort.

Du minns väl Per, den lilla dikt som förledde oss ännu längre in i mörkret, den dikt som jag ville att du skulle lägga till i slutet i brevet till Hanna. Du var så bekymrad över om Hanna verkligen ville bli din hustru. Varför rådde jag dig att skriva ner de orden? Det var ovillkorligen det mest ödesdigra och ogenomtänkta råd jag någonsin givit till någon.
"Du är min, ty hoppet talar, hjärtat drömmer blott om dig. Minnets ljuva näktergalar, sjunga blott om dig." De orden fångade utan tvivel hennes hjärta. Hade jag avstått att tvinga på dig att skriva ner de där raderna, så hade jag inte varit ett huvud kortare i gryningen, och Hanna hade fortfarande fått leva vidare sitt unga och oförstörda liv.
Men Hanna avslöjade oss i ladan, eller som hon sa: "Jag tog er in flagranti..." Per, det var dessa hennes ord, som gjorde att vi var dömda att begå detta grymma dåd.


Natten till den 7 augusti 1890


Timmarna går sakta, natten är så mörk som den nu kan vara en natt i augusti.
Det eviga ljuset kommer dock närmare, det lugnar mig något. Men jag bävar för när det kommer att börja rassla i låset, och den där erbarmliga prästen kommer att skrida in i cellen och predika obönhörligt och till ingen nytta. Gud fanns inte med oss Per, när Han verkligen behövde finnas för oss.
Hanna hade aldrig kommit i vägen, om du Gud hade varit med oss och avstyrt det hela.
Jag tror inte på någon Gud längre, Gud finns inte. Jag tror bara på det eviga ljus som kommer att skona mig om några timmar.

Kärleken till dig min son är så stark, så stark att Hanna inte fick leva längre. Vi ändade ett liv Per, ett liv som var så fyllt med liv och kärlek. Hon älskade dig, Per. Mig hatade hon, och så även Gud som jag trodde fanns, hatar mig. Jag har hört mig sägas att sådana som jag kommer att brinna i helvetet, men jag upplever helvetet på jorden redan nu i denna stund.

Tänk om det här bara är början på det eviga stålbadet, den eviga elden, och inte det mäktigt stora förskonande ljus. Gud, det är nu du tänker straffa mig än värre för att jag snart ska dö, för att du Gud, din djävul, alltid har hatat mig. Nu finns det snart bara bödeln och handbilan kvar att hoppas på, den sista utvägen från helvetet. Men som jag känner det nu, känns det som den utvägen är som att gå på slak lina, över ovisshetens svarta avgrund.
Varför måste jag börja tvivla nu, nu när jag är så nära det ljus som jag har väntat på hela tiden. Fram till nyss var jag så övertygad om vad som väntar, men nu är det verkligen hett här i helvetet.

Jag tror att jag brinner upp snart och försvinner, som en brinnande fackla raka vägen till nästa helvete, och när prästen sedan kommer, så återstår det bara en askhög av mördaren.

Jag måste försöka att hålla ut nu, jag vill få nöjet att låta prästen få se ett huvud utan kropp, en lealös kropp utan huvud som flyter i ett hav av blod, och att alla hans predikningar kommer att ha varit helt förgäves, oändligt förgäves.
För när mina kroppsdelar flyter i ett hav av blod, ska min själ bada i ett hav av ljus, istället för som nu, i ett hav av eld.


Klockan 7:55 den 7 augusti 1890


Om fem minuter har jag svaret på vad som väntar mig. Svartrocken har gjort sina slutpredikningar äntligen, för jag bad honom hålla mig utanför hans böner och Guds förljugna ord. Gud är kärleken och den förlåtande fadern påstår han, men för sådana som mig finns det ingen plats hos Gud. Han straffade mig redan från den första stund jag kom till världen. Men snart återvänder jag till det som fanns innan, innan jag kom till det här eviga och förhatliga mörkret som har förföljt mig hela livet. Gud har alltid förbisett mig och alla mina böner, annars skulle jag inte vara här nu, och inte i två delar heller om några minuter. Gud straffade inte dig Per lika hårt som mig, men dina dagar är också räknade, så vi komma att mötas igen Per, i evigheten. Farväl, du min enda och älskade son.

Där ligger stupstocken som troget har väntat på mig, även bödeln står där med sin yxa, och där borta står pöbeln som så ivrigt törstar efter att få se blodbadet.
Nu lägger jag mitt huvud ned för sista gången, denna gång i en stupstock. Prästen bönar högt bredvid mig, men jag lyssnar inte längre på honom, ty mina öron är helt döva för hans böner, så låt det ske nu bödel, jag väntar på ljus...

Epilog

"Jag vet nu, ty jag får känna hur ljuvligt det är Per, att andas ljus."