Han vandrar längtande in,
in i den djupa skogens tystnad
till den tystnad där man bara kan höra
trädens grenar susa sällsamt stilla.

Ingen vet vart Han är på väg
inte ens Han själv vill veta
bara skogens alla väsenskilda andeväsen vet,
ty De osynligas vakande stjärnögon strålar Honom säll.

Efter timmar i vandrande eufori
inser Han till sanslös glädje att Han har farit helt vill,
vill i den förvildat vilda vildskogen
men Han vill fortsätta att gå, så rakt och djupt in det går.


I det djupaste rummet är det nu så susande tyst och stilla,
bara ett svagt skimrande glimmer strilar blåmatta strålar
mellan trädens blad och gren, och så ett svagt dallrande
brus som sveper in Honom, i alltings månblåa orördhet.

Han känner sig framme, det var hit Han ville komma
till den vänaste lund, där allt är frid utom Hans kontroll
bara försvunnen i det okända,
orörda, vildvuxna och sällsamt stilla, månskogland...