När jag sitter på filten med mitt pulverkaffe av märket Colombia, fikakorgen, alla barn, spadar och övriga atteraljer och ser ut över människorna runtomkring mig, då brummar hjärnan ohjälpligt igång.

Det ligger två kvinnor på en filt strax bredvid mig. De pratar spanska. Den ena av dem med svensk brytning, tycker jag mig höra, trots att mina egna spanskakunskaper är knapphändiga och inte helt pålitliga. Är den andra, den spanska kvinnan, på besök? I så fall undrar jag vilken stad hon kommer ifrån. Hon är så blek. Kanske en storstad. Kanske Barcelona.

Barcelona. Där var jag 1987 med min syster. Vilken stad! Och vilket otroligt mysigt hotell vi bodde på med en innergård som vaknade till liv vid läggdags. Eldar som brann, musik, människor, dans. Undrar om det är därifrån hon kommer. Nu börjar den svenska kvinnan prata med killen på filten bakom dem. Han har en son som sitter bredvid honom, han tuggar på ett äpple och ser ut att vara max 7 år. Musiken flödar från deras lilla filtcentrum.

Det är Lars Winnerbäck som knytit dem samman. Nu vill han spela något annat som hon ska få gissa på. Innan dess hörde jag honom förklara för sin son att det finns dolda budskap i låtarna. Att det finns en låt för varje känsla. Men han tittar inte på sonen när han pratar utan rakt fram. Sonen tuggar vidare på sitt äpple och det är svårt att veta om han uppfattat vad hans pappa sa. Pappan fortsätter sin monolog och slår fast att man inte kan leva utan musik, i musiken finns tröst.

Jag funderar vidare på kvinnornas relation. Uppsnappar vissa ord. Trabajo, grande, muy mal. Hon, den svenska, har hållit någon slags lektion som hon berättar om. Någon fysisk. Smidig kropp. Kanske någon slags yogaklass. Är den spanska kvinnan hennes adept? Vid det här laget önskar jag att jag hade en bandspelare och mikrofon och kunde gå fram och ställa alla frågor rakt ut så att allt klarnar för mig. När jag inte kan det så gräver sig tankarna vidare ned i mina egna virriga gångar.

De har kanske träffats på en yogakurs. Förmodligen i någon idyllisk del av Spanien. En sån resa är säkert som upplagd för att skapa nya djupa vänskapsrelationer. Alla meditationer med sin intima stämning, de tända ljusen, den dova instrumentala och suggestiva musiken, alla luncher med all vegetarisk och hälsosam mat. De hade nog yogamattorna alldeles bredvid varandra och skapade en första ögonkontakt på något av passen. Skrattade gemensamt åt någon rörelse som var svår att få till. Senare stötte de som av en händelse ihop vid skålen med syrade grönsaker. Där och då började en vänskap som skulle hålla livet ut. Två självständiga kvinnor som reser och hälsar på varandra, lär känna varandras vänner och kulturer. Två själsfränder.

Mannen på filten spelar sin låt enkom för den svenska kvinnan. Han kan inte spanska så vitt jag förstår därför vänder han sig till henne. Tonerna av Kentas Just idag är jag stark klingar ut i sommarluften. Han ser triumferande på henne och frågar om hon vet vem det är. Hon försöker verkligen veta det men det syns att hon inte har en susning.

Jag känner mig precis som i skolan när jag visste att jag satt inne med det rätta svaret, hjärtat som dunkade av upphetsning inför att få avslöja det, att få den bekfräftelsen att veta det som ingen annan känner till utom läraren. Då satt jag längst bak och höll tålmodigt upp handen utan att göra något väsen av mig men med hopp om att fröken skulle titta på just mig och förstå genom min blick att jag kunde svaret. Och känslan när ingen kunde svara och fröken försökte locka fram svaret hos Jan och Stefan och Annika utan resultat trots ledtrådar, bara  för att sedan själv avslöja det, samma känsla fick jag nu, när killen sa att det var Kenta. Jag hade i och för sig inte räckt upp handen men för en sekund övervägde jag att blanda mig i deras lilla kontakt över filtgränserna. Men jag sitter  lite för långt bort och det hade verkat märkligt om jag plötsligt la mig i. Jag är inte med i den gemenskapen.

Plötsligt kommer två män som från ingenstans och sätter sig bredvid kvinnorna. Allt förändras i ett nafs. Dels min egen illusion om de två självständiga kvinnorna som slutit samman på en filt i Sverige tackvare vänskap som byggts under ett yogaretreat. Men även i verkligheten där på filtarna. Kvinnan som haft kontakt med pappan förklarar snabbt att han spelar låtar för dem och nämner Winnerbäck. Men det förlåter ingenting och den mysiga stämningen är som bortblåst, utbytt till en tyst och konstig och det enda som hörs är Kentas ensamma skrovliga sång.

Och jag, jag blir tvungen att börja tänka om helt och hållet.