jag ger inte upp så lätt, men att alltid få slita
och kämpa, gör mig så fruktansvärt trött

trött på allt, hur jag än vrider och vänder, så
undrar jag, har ni ingen kontroll längre, vilka
mediciner och hur mycket jag som din patient
ska ta

det är tur att jag än så länge har ork och kraft
så att jag skriver upp det vi kommit överens om
när inte du kan se i mina papper, att det inte
skrivits ner det vi sist pratade om

då blir jag rädd, jag kunde ha varit dement eller
på annat sätt inte haft en aning om vad som sist
sades vid mitt besök hos dig

jag tycker det är dåligt, mycket dåligt, tänker
på alla som är mycket äldre än vad jag är, som
inte minns något från besöket hos dig

jag är så trött på allt, känner mig ensam, ledsen
har inte bett om att sjukdomar avlöser varandra

det enda jag vill är att du bryr dig, så jag får rätt
medicinering snart, så här har det varit i två år snart
är det då så konstigt att jag tappar tron på sjukvården
på vissa som har sitt jobb där

jag ska försöka kämpa på, men det känns så tungt
så svårt, när man måste vara frisk för att orka vara
sjuk, och nästan alltid möter dom som ifråga sätter
mig