Så hade vi då äntligen tagit oss iväg på utflykten. Så många gånger som han tjatat och lika många gånger hade jag hittat olika anledningar att inte åka. Inte just den här gången. Nästa helg när det är finare väder. Inte nu, lillebror är sjuk. Nej, jag måste handla innan middagen, det är försent att åka idag.
Men nu satt vi där. Det var på håret att det skulle ha blivit för sent den här gången också men vi hann precis fram innan solen började gå ned för dagen. Jag hade packat en ganska torftig matsäck, bestående av saft och en påse kanelsnäckor som redan var öppnad och med hälften av innehållet uppätet. Varm choklad hade jag i alla fall gjort. Äkta sort med kakao, inget oboyslask. Vi försökte få igång en brasa och sonen var ivrig att få visa hur duktig han var. Tråkigt nog var det ändå jag som till sist fick igång brasan. Som tur var behagade lillebror att sova bort hela tillställningen i sin vagn. Då kunde vi åtminstone sitta och prata i lugn ro. Vi satt ganska länge och min pojke berättade hur mycket han älskade att sitta så där vid elden.
Mitt i den skenbara friden hördes en upprörd mansröst.
"Men gasa då människa!".

En man befann sig på en skoter en liten bit bort. Han hade en flicka sittande på sin skoter och var vänd mot två tjejer som satt på en skoter bakom honom. Föraren stod och vägde med skoterskidan på ett krön men tog sig inte över det. Tonårsdöttrar kan vara svåra att ha att göra med tänkte jag. Hon lyssnade väl inte på några order. Tjejen såg olyckligt på honom men sa inget. Plötsligt såg han mig och min son.

Och plötsligt såg jag scenariot som det verkligen förhöll sig. Det var inte far och dotter. Det var det vuxna paret. Men hon var så liten till växten. De andra två tjejerna var säkert deras döttrar. Nu kände jag till och med igen dem. Vi bodde i ett litet samhälle och hade stött på varandra i olika sammanhang men egentligen aldrig haft något speciellt med varandra att göra.
"Du förstör ju skoterremmen. De kostar 1500 kronor styck!".
Det sista ropet var mer riktat åt mitt håll än hennes.

Hon ville vara trevlig med mig. Han ville också det visade det sig. Han fick en chans att visa att han hade en trevlig sida också. Han utnyttjade det till max. Han började med att bjuda på deras fika trots att jag hade eget.

"Vad heter den”? , frågade hon mig och syftade på sovande lillebror i vagnen. ”Den?”, replikerade han. Hon skrattade till.
"Bebisen menade jag förstås".
Bebisen borde vara den i bestämd form tänkte jag stilla. Och hur skulle hon veta vilket kön det var under alla filtar.
De dukade upp ett komplett fika. Hela familjen var komplett vid en närmare anblick. Komplett utrustad. Skotrar. Gore-tex åt hela familjen. En liten kommentar om hur bra de nya overallerna passade flickorna. Mamma, pappa. Två barn med lämplig åldersskillnad. Allt såg bra ut egentligen. Men hon hade glömt muggarna.

Det kändes som om både hon och jag väntade på reaktionen. Och den lät inte vänta på sig.
”Har du glömt muggarna…?". Med en ton och med en dignitet som om hon hade glömt biljetterna till utlandsresan och planet just skulle lyfta. Hon rättade till allt, försökte i alla fall. Serverade fika till alla. Hon var snabb i rörelsen, snabb i tanken men det hjälpte föga. Kallade sig själv för mamma och fikaväskan för hennes som ingen annan skulle röra. Med en låtsad hård ton följt av ett litet skratt.
”Kan jag få en bulle", sa äldsta flickan som satt längst ifrån mammas fikaväska.
”Hämta själv", svarade han snabbt. För egen del hade han inte behövt lyfta på kroppen en enda gång för att nå något.

Han hittade något att reta sig på varje sekund och ångrade sig förmodligen lika ofta när han hörde hur det lät. Men det verkade inte gå att kontrollera. Varje sur kommentar balanserades dock upp med en trevlig fråga eller anekdot riktad till mig.
Hon balanserade på sin kant och bjöd honom på kaka och bad honom samtidigt vara snäll med en sådan där skämtsamhet som illa döljer en sanning.

Han vände sig mot mig och började berätta om fördelen med att äga en skoter i dessa trakter. Hur man kunde åka i timmar om man bara kände till skoterlederna. Han passade på att berätta att de i deras grannskap var några som hängde ihop på skoterfärderna och även andra saker som det lät. Jag råkade veta att de bodde på dyrgatan i byn. Där bodde bara egenföretagare som det gick bra för. Villorna stod för sig och blandade sig inte med våra kvarter av trånga insatslägenheter även om det låg alldeles i närheten. Det gick en sådan där onaturlig väg till villorna som fanns till bara för dem som bodde där och som även var en återvändsgränd. Om man inte skulle hälsa på någon eller bodde där kunde man missa hela området. Men jag hade åkt dit och smygrökt några gånger förvissad om att ingen jag kände skulle befinna sig där.
”Jo, vi är fyra familjer", inflikade hon.
”Fem".
"Vi är fem familjer oss inräknade som åker skoter och är... vad ska man säga… likasinnade". Han såg nöjd ut.

”Många vill åka för sig själva". Det var yngsta dottern som tydligen hade hängt med i samtalet under tystnad. Då började mamman i familjen prata forcerat. Hon pratade om nya dynor som de varit och köpt på Coop Forum till nya husbilen som de semestrade i förra sommaren. Det var ju så praktiskt.

Jag log och höll med. Som om vi också brukade åka i en praktisk husbil på sommarsemestrarna.

Lite småskryt om grannen som skulle sälja båten.
”Han köper nog en ny om jag känner honom rätt".
Hon pratade i klyschor. Mycket vill ha mer, men jo det blir ju så, man höjer kraven mer och mer.
Så skulle flickorna grilla marshmallows. Det var artiga, lättsamma flickor. De skrattade och skojade. Han bjöd oss att grilla men varken jag eller sonen ville ha. Hon trugade och lockade med hur gott det var. Vi avstod artigt.

Så kom det igen. Ett nytt tillfälle.
Ena flickans marshmallows fattade eld.
”Blås", uppmanade han. "Blås!".
Vi andra satt tysta och iakttog scenariet med den säkra utgången.
”Men blås då för fan!".
Flickan med den brinnande marshmallowsen skrattade och blåste allt hon kunde.

”Har du inte satt upp håret?”. ”Jag sa ju åt dig att göra det”.
”Jo, men det har glidit ur...".
”Men du är ju… ja, ja…".

En dag litet senare tog jag mig ännu en smygrökartur till deras kvarter. Plötsligt såg jag en henne därinne i köket i ett av husen. Hon rörde sig lika kvickt som vid utflykten. Barnen satt där vid köksbordet. Det såg ut som om de ritade. Han syntes inte till. Huset tedde sig så stort och såg inte alls ut att passa till henne som var så liten.